jordbubban

Pappan är adopterad från Korea.

Marlene skriver:
"Att veganer/vegetarianer pratar om att de inte vill döda det de äter gör att jag kan bli lite irriterad och tänka att grönsaker ju också lever, de kan bara inte skrika så att vi hör."

Svar:

Nog begriper du att det kan finnas en skillnad mellan ett högt utvecklat däggdjur och en grönsak? Varför är det så provocerande för dig att någon annan kan känna mer empati för ett djur än du kan?

Jag undrade. Hittade detta:

Som boende i Kenya tycker jag att man är lite galen när man som svensk i Sverige inte utnyttjar de vaccinationsprogram som erbjuds gratis. Personligen tycker jag det är ett hån mot alla de barn som dör av så onödiga sjukdomar som mässlig på denna kontinent.
Västvärlden har lyckats "utrota" många sjukdomar tack vare vaccinationer men det bygger ju också på att de flesta låter vaccinera sig.


Det är väldigt egoistiskt att inte vaccinera sitt barn. Då är det ju tack vare att alla andra vaccinerar sina barn som ditt barn ev. kommer klara sig undan enkla barnsjukdomar som kan ge svåra konsekvenser i form av tex hjärnhinneinflammation som kommer i samband med mässling. Mässlingsepidemier har bl.a. brutit ut hos barn i antroposofkollektiv, där barn avlidit till följd av sin mässling. Det är betydligt större risker med mässling än med vaccinationsbiverkningar (som nästan ingen får).

Det är väl bara om ni åker utomlands ni måste tänka er för om ni har ett ovaccinerat barn, eftersom man av ekonomiska skäl inte är lika noga med vaccinationer där. Ert barn kan lätt smittas om ni åker utanför Sverige. Tack vare att så många vaccinerar sina barn i Sverige, så sprids dessa barnsjukdomar nästan bara i kollektiv av ovaccinerade barn.

Jag tycker det är oerhört egoistiskt att inte vaccinera sitt eget barn, och därmed låta andra ta ansvar för att inte farliga barnsjukdomar sprids.

Svar från en kvinna:

Förstår mig inte på missunsamma människor. Självklart har många kämpat för att få ett bra liv, och gjort val som dessutom lett till detta.

Sen finns det andra som har det förspänt från start, samt de som kämpar och kämpar men aldrig kommer någon vart på grund av sjukdom, funktionshinder, tidigare dåliga val osv.
Att ha en positiv attityd hjälper långt, men det är magiskt som fixar allt.

Är ledare för en grupp människor som kämpar med näbbar och klor för att få vardagen att gå ihop, och som jobbar 4-8 tim om dagen med ca 8 kr/tim extra, förutom sjukersättningen de har. De har så mkt specialkompetens, samtidigt som de har ett hinder som gör att de inte fixar varken att vara egna företagare eller anställda på vanliga villkor.

Lourdes Leon då 11 år, var brutalt hårig. Uni-eyebrows och mustasch! Idag vid 14 års ålder har hon dock vaxat bort hårigheten.

På omslaget till "Sports Illustrated" är hon photoshoppad så att det är löjligt.


Var någonstans IRL är hon en supermodell?! Hon ser rätt risig ut och är definitivt inte snyggare än någon annan tjej walking down the street!


Supermodell?! Det epitetet fick hon plötsligt när hon började dejta Leo. Innan var hon en random modell.



Hennes bröst IRL, jämför med omslaget till Sports Illustrated!

Den brittiska skådespelerskan Kate Winslet har alltid varit mycket vacker. Naturligt vacker. Jag tycker dock att hon var som vackrast under åren 1996-1998 med sitt rödlätta hår.



















På senare år är hon lika vacker.

Idag gick jag och S till Ica. Jag köpte ett paket med sådana där trekantiga ihopvikta mackor. När jag började äta mackorna, sa S till mig: "Du kommer blir lika tjock som din koreanska mamma när du äter sådär!"

Man ser tydligt att hon har opererat näsan. Bara för att man åldras så minskar inte näsan så drastiskt i FORM och utförande. Näsbenet är helt klart avsmalnat, nästippen spetsigare och näsvingarna mer definieradea. Näsan är inte lika stor, bred och bullig helt enkelt.

FÖRE




EFTER

Tom Cruise och Katie Holmes dotter Suri Cruise fyller 5 år om en månad. 5 år! Men hon syns ändå fortfarande med en bebisnapp i munnen och ibland drickandes ur en bebisflaska! Herrejesus.

Natacha Peyre är jättesnygg. Men det är tyvärr inte naturlig skönhet. Någon skrev att hon förutom sina två bröstoperationer, bla gjort två näsoperationer, ögonlyft, fettsugning i ansiktet, kindinjektioner, läppinjektioner och botox.

Natacha efter första bröstoperationen, och INNAN näsoperationerna.



Natacha efter första bröstoperationen, och efter första näsoperationen.








Natacha efter andra bröstoperationen och efter andra näsoperationen.
(Man kan tydligt se att näsan ändrats. Hela näsan är smalare. Näsryggen är nedgröpt, nästippen är spetsig och pekar uppåt, och näsvingarna är mer definierade. Näsan är inte sådär bullig och ojämn som innan)
Hon har även lyft ögonen så de blivit mindre, mer utdragna och kattlika. Fettsugning i ansiktet ser man också.

Tyra Banks


Eva Longoria





Jennifer Lopez





Jennifer Garner


Britney Spears






Christina Ricci


Demi Moore


Jennifer Love Hewitt


Miley Cyrus


Beyonce



Adriana Lima


Halle Berry




Kim Kardashian


Jessica Biel


Drew Berrymore


Brooke Shields


Kate Moss


Christina Aguilera



Penelope Cruz


Catherine Zeta Jones


Jessica Alba


Katie Holmes


Jessica Simpson


Kirsten Dunst


Gwyneth Paltrow


Hillary Duff


Blondinbella

Pojkvännens chef om mig: "Vill hon flytta tillbaka till Korea eller?"

Priset togs väl när han frågade: "Vad äter hon förutom nudlar?!"

Asshole.

för 20 timmar sedan Endast vänner · Kommentera ·


Tobias Staaf Asshole täcker nog inte beskrivningen, iq befriade banjospelande inavlade helidiot.

Jenny Palmqvist Håller med dig Tobias. Man slutar aldrig att förundras.

Carola MinJung Larsson Ingenting förvånar mig längre. Hade han själv tänkt å flytta till Korea. Äter han själv bara nudlar. Dumme fan!

Lisa Jung Youn Fimmerstad OMG vilken jävla idiot!!!!!!

Jenny Palmqvist Det är så dumt sagt att jag inte har ord för det.
Precis, vill han själv flytta till Korea och vad äter han själv förutom nudlar?!

Lisa Jung Youn Fimmerstad Eller hur!!!!!

Madeleine Wettermark Vilka knäppisar det finns!

Jag ser inte ytlig eller tar lättvindigt på vänskap.
Den som får min vänskap måste förtjäna det.
Om du blir min vän, hoppas jag du blir det för livet.

Min bästa vän Pelle. En vän för livet.

Detta är olika svar till en kvinna som vill adoptera ett barn. Jag tycker svaren är bra, kloka och tänkvärda för alla som har funderingar att adoptera ett barn.


Kommentarer:
"Det känns som om du bör ta reda på rätt mycket innan du ens funderar på att adoptera!

För det första:
Du ska inte adoptera för att "göra en insats" och "ta hand om ett stackars barn". Om det är dina huvudskäl så får du inte ens medgivande för adoption. En adoption ska ske för att du vill bli förälder till (ytterligare) ett barn. Ingenting annat. Det adopterade barnet har rätt att vara önskat för sin egen skull, inte bli betraktat som något sorts biståndsobjekt.

För det andra:
Du skriver att din man och du redan har egna barn. Det har min man och jag också. Två stycken. Vårt första egna barn fick vi genom adoption. Vårt andra genom att jag blev gravid och födde honom. Men våra egna är de båda två. Att adoptera betyder just att uppta som sin egen. Har man synen att adopterade barn inte är ens egna, så är man nog inte mogen för adoption.

För det tredje:
Det finns inte en massa barn som sitter runt om i världen och bara väntar på att få bli adopterade. Tvärtom. Den som vill adoptera ett barn på högst tre år och utan alltför allvarliga sjukdomar eller handikapp, får räkna med flera års väntetid. Det finns nämligen betydligt fler vuxna som vill adoptera, än det finns barn som behöver familj. I alla fall om man inte kan tänka sig en gravt handikappad sjuåring och det kan tyvärr inte de flesta (vilket jag inte på något sätt kritiserar, jag skulle nog inte heller våga mig på det).

För det fjärde:
Det är väldigt svårt att adoptera "privat". Att "bara" bo något år i barnets ursprungsland räcker sannolikt inte. Man ska i princip redan ha en stark koppling - exempelvis släktskap - till det enskilda barnet eller till landet. Annars är man hänvisad till att gå genom en adoptionsorganisation. Att åka till något land och "hitta" ett föräldralöst barn godkänns definitivt inte. Det fanns en tid när reglerna inte var så hårda, men det ledde tyvärr till att många barn adopterades på felaktiga grunder. Det förekom barnhandel och det hände att barn adopterades trots att de hade föräldrar som bara högst tillfälligt inte kunde ta hand om dem. För att slippa sådana tragedier stramade man upp reglerna betydligt.

För det femte:
Ja, det kostar mycket att adoptera. Som bäst kan man klara sig på runt 150 000 kr, men från vissa länder kostar det snarare det dubbla eller mer. Det beror lite på hur länge man måste stanna i landet, hur många resor man måste göra och landets löneläge. I ett låglöneland har ju även de barnskötare, socialarbetare, jurister och andra som är inblandade i adoptionen låga löner. I länder med ungefär samma ekonomiska nivå som Sverige - t ex Taiwan och Sydkorea - blir det dyrare. När adoptionen är genomförd får man ett bidrag på 40 000 kr, men resten måste man betala själv.

För det sjätte:
Om du, trots alllt detta, ändå tror att du kommer att vilja adoptera så småningom så bör du känna till de regler som gäller. Den som ansöker om adoption måste ha fyllt 25, men helst inte 43. Man ska vara frisk, även om vissa mindre fysiska åkommor kan accepteras. Den som har eller har haft psykiska problem, även om det bara rör sig om en lättare depression, kommer att få svårt att adoptera. Man bör ha en stabil ekonomi. Det betyder inte att man måste vara rik, men man ska helst ha fast jobb och man ska ha ordning på sina inkomster och utgifter. Förhållandet ska vara stabilt om man adopterar som par.

För det sjunde:
Om ni vill förbereda er för en framtida adoption finns det två saker ni kan göra. Ni kan gå den adoptionskurs som ni blir anvisade av er kommun. Den är ett villkor för att så småningom kunna få medgivande för att adoptera. Dessutom lär ni er mer och kommer lättare fram till om adoption är rätt väg till föräldraskap för just er. Ni bör så snart som möjligt bli sökandemedlemmar i en adoptionsorganisation. En del av den långa väntetiden för att få adoptera kan man börja "beta av" redan innan man har ett medgivande. Om ni betalar sökandeavgiften så ställs ni i en allmän kö. Den kötid ni samlar där får ni till godo den dag ni kommer så långt att ni kan börja köa för ett specifikt land. Undantagen som jag känner till är Kina och möjligen också de statliga barnhemmen i Colombia. Där är kötiden efter att man skickat sin ansökan till landet istället desto längre. Dock finns det en "snabbfil" i Kina för den som är beredd att adoptera ett barn med särskilda behov."


"Vi som adopterar gör det inte för att vara snälla, utan för att vi vill ha barn helt enkelt. Om man tänker på adoption av välgörenhetsskäl är man ute och seglar, om man nu inte adopterar ett barn som har mycket svåra funktionshinder eller har svårt att hitta familj av andra skäl.

Idag är det väldigt långa köer för att adoptera barn och det finns många fler familjer i kö för adoption än det finns barn som är adopterbara. Det är sant att det finns många barn som har det svårt i världen, men de flesta av dessa kommer aldrig ifråga för adoption eftersom det finns strikta regelverk för hur detta skall ske. Många länder är helt stängda för adoption överhuvudtaget.

Om man vill göra en riktig insats för barn som har det svårt ska man använda pengarna för stödjande verksamhet. Skaffa fadderbarn eller skänka pengar till olika organisationer. Kanske ta emot fosterbarn? Jag menar inte att vara elak med mitt inlägg men realistisk.

Om du nu funderar på adoption för att du helt enkelt vill ha fler barn och syskon till dina tvillingar, finns mycket info att hämta via mia.eu. Börja där!"


"Håller med ovanstående inlägg till fullo - att adoptera har överhuvudtaget inget med att vara snäll eller göra en god gärning. Jag och min man är föräldrar genom adoption och vi har vår egen lilla solskenshistoria förstås, men det är inget jag vill dela med någon som tycker att vi har gjort en fin insats. Såna åsikter gör mig bara trött. Vi adopterade för att vi ville ha barn, inte för att vi ville hjälpa ett barn!!!
Om du på allvar är intresserad av adoption, så finns mycket info på MIA:s hemsida som sagt."


SandraLindholm skrev 2010-08-25 15:00:10 följande:
"Jag tycker det är bland det finaste som man kan göra."

"Ja, jag håller med! Det är det finaste jag har gjort - inte mot mina barn utan mig själv! De är det bästa i hela världen. Våra helt EGNA barn som kommit till oss genom adoption. Jag kan se att du inte hunnit så långt i dina tankar och inte är insatt i adoptionsvärlden, och hur man "uttrycker" sig. Förstår också att du menar väl, men det är vissa saker du bör tänka på.

Att adoptera barn är att ta till sin egen, så a-barn är egna barn, lika mycket som hemmagjorda.
Att säga att det är en god gärning att adoptera ett barn ska man undvika. Våra barn ska aldrig nånsin behöva känna sig som välgörenhetsobjekt eller stå i tacksamhetsskuld, utan helt enkelt önskade och älskade för sin egen skull.

Vad som krävs för att få adoptera? För det första man ska ha klart för sig varför man vill adoptera, dvs adoptera av den rätta anledningen. Man ska kontakta sin kommun och be om att få bli utredd för lämplighet. Man ska ansluta sig till en eller flera organisationer som förmedlar adoptioner. Man ska vara gift (om man är ett par)."


"Jag tror personligen (utan att själv vara adoptivförälder), att det som gör att många adoptivföräldrar tröttnar på sådana kommentarer, är att de tex kan få kommentarer från vilt främmande människor på stan (inför barnen), att de är SÅDANA FINA MÄNNISKOR, som tar hand om ett barn sådär, som inte är ens EGET. Det har tex hänt en nära släkting till mig, när jag var med. Förstå hur det barnet måste uppfatta det, att mamma och pappa har varit snälla, som tagit emot det. Inget barn ska någonsin behöva känna en tacksamhetsskuld mot sina föräldrar. Adoptivföräldrar är inte duktigare eller bättre än andra föräldrar. Oavsett sättet som barnen kommer till en, så är det ju barnlängtan som styr. Ingen skulle komma på tanken att säga till en biologisk mamma, att vad snäll och duktig hon varit, när hon uthärdat en hel graviditet och förlossning, för att just det barnet skulle få födas och få en familj."

Cecilia Ingman, från Sporten Svt

Jag trodde först hon var adopterad från Korea, men hon är tydligen adopterad från Thailand.

Jag läste en tråd på familjeliv.se som handlade om vad folk stör sig på hos andras ungar. Då skrev många ungar som inte kan säga hej, hejdå och tack. Vissa mammor svarade att deras barn tillhör skaran som inte säger hej, hejdå och tack. Men att de inte vill pusha dem för att de är blyga av sig. Då svarade jag såhär:

"De värsta ungarna är de till föräldrar som curlar dem och inte ens kan lära dem lite vett i skallen. Varför ska man inte pusha sina barn att säga hej, hejdå och tack bara för att de är blyga?! Då lär de sig aldrig. Blygheten kan sitta i hela livet och då är det ingen som tar hänsyn till blyghet. Jag ser det som ohyfs med ungar som inte kan hälsa och tacka. Själv var jag blyg som barn, men hälsa och tacka kunde jag. Grundläggande vardagshyfs är A och O!"

I am korean and I have never eaten a dog meat. Some people seem to think that eating dog meat is like somekind of every single day diet thing. Those who tried dog meats are those of the older generation it seems to me, and even those older ones who tried had done so only for certain number of times in their life time. I don't think you would be able to see dog meat restaurant in your visit to Korea nowadays.

När jag hälsade på min bästa kompis Pelle i Sthlm så lagade vi koreanska Japchae.

Det blev lyckat!

Japchae innehåller glasnudlar. I Korea använder man alltid glasnudlar av sötpotatis, och de är godast. Men i Sverige finns bara vanliga glasnudlar.

Här följer fler bilder på hur Japchae kan se ut! Mmm ser gott ut :)

Det är inget nytt, men många svenskar kanske inte vet det.
Inte bara är det supernyttigt, utan så himla yummi! Det vattnas i munnen bara av att tänka på Kimchi! :)

Kimchi är bra för vår hälsa

Att äta grönsaker förebygger många allvarliga sjukdomar. Kimchi är emellertid ännu nyttigare:

• Syrade grönsaker gör det lättare för kroppen att ta upp icke hemjärn.
• Mjölksyrabakterier verkar probiotiskt, stärker vårt immunförsvar och motverkar magsjuka.
• Komplexa näringsämnen som aminosyror och B12-vitamin bildas under syrningen.
• Kimchi sänker GI för måltiden.
• Gönsakerna lättsmälta av syrningen och stimulerar matsmältningen.

De heta kryddorna, som ingefära och chili, kan dessutom öka upp vår fettförbränning något. Kimchi har dessutom en hög näringsdensitet där mycket vitaminer, mineraler och antioxidanter finns men väldigt lite kalorier.

Vanligaste Kimchin är "Mat Kimchi" med inlagd kinakål.



Andra vanliga Kimchi är tex "Kkadugi Kimchi" med inlagd rättika.

Jag älskar koreansk mat. Den är otroligt god, nyttig, fettsnål och varierande. Många tror att att all asiatisk mat är likadan, och då tänker folk främst på maten som kommer från från södra Asien såsom Thailand och Vietnam. Dvs. en stor tallrik med nudlar, wokade grönsaker och kött i fet sås eller sky.

Men sådan mat äter man inte i Korea. Där har man inte en egen tallrik som man lägger upp maten på, utan man serverar i gemensamma mindre skålar som dukas fram på bordet. Och det har att göra med hur den koreanska maten är uppbyggd. En koreansk måltid består i regel alltid av mindre sidorätter och en huvudrätt. Man wokar inte i Korea som i det sydostasiatiska köket, vilket gör den koreanska maten ytters fettfri!

Vid varje måltid i Korea har varje person en egen liten risskål samt en egen liten soppskål. Till det serveras alltid flertalet mindre sidorätter i olika skålar som dukas fram på bordet. Dessa sidorätter består oftast av olika inlagda grönsaker av olika slag. En av dessa sidorätter är alltid Kimchi som är ett måste för koreaner. Sedan serveras även en huvudrätt som antingen består av kött eller fisk. Ofta tillagar man kötträtten på en inbyggd bordsgrill direkt på bordet där man äter, vilket är trevligt. Jag tycker det är jättemysigt att sitta vid bordet och vända mina köttbitar på bordsgrillen! Man använder en "tång" och vänder köttbitarna med. Annars har man inga serveringsskedar till alla skålar, utan alla vid bordet använder sina egna ätpinnar. Det kan tyckas vara lite intimt för oss svenskar, men i Korea är det så man gör, och jag tycker det är trevligt och gemytligt. Det man tar med sina ätpinnar äter man ju ändå så.

Med andra ord så skiljer sig den koreanska maten enormt mkt från den asiatiska maten vi är vana vid i Sverige vilket uteslutande är thaimat, vietnamesisk mat och kinesisk mat. Isåfall påminner den koreanska maten mer om den japanska maten, för man wokar inte allt i en stor wokpanna med olja, för att sen servera allt ihopblandat på en egen stor tallrik! Den koreanska och japanska maten innehåller helt andra råvaror och ingredienser än det sydostasiatiska köket gör också. Även riset är av en annan sort i Korea och Japan som använder rundkornigt ris, och inte jasminliknande ris.
Maten i Korea och Japan är mkt mer varierande och nyttiga. Ofta är grönsakerna inlagda eller färska, tillskillnad från en det sydostasiatiska köket med sin wok i olja.

Pga detta stör jag mig lite på att det sydostasiatiska köket är det kök i Sverige som alltid fått och får representera det sk asiatiska köket som ju skiljer sig enormt åt då Östasien är så stort! I alla sk asiatiska kokböcker som säljs i Sverige så ser man mat som bara respresenterar det sydostasiaatiska köket såsom Thailand, Vietnam, Kambodja, Burma, Laos, Filipinerna, Malaysia, Kina etc. Och överallt där det säljs asiatisk mat så är det mat från det sydostasiatiska köket, dvs Kinamat, thaimat eller andra matställen där de säljer friterat eller wokade nudlar och grönsaker etc. Det är mat som man inte äter i Korea. Visst äter man nudlar i Korea i vissa rätter men dessa wokas inte i olja och tillreds inte helt enkelt på samma sätt.

I det koreanska köket använder man helt andra råvaror/grönsaker, och man varken wokar eller friterar heller! Sötsur sås och friterade räkor i det kinesiska köket, är så långt ifrån man kan komma det koreanska köket!
Koreanska köket är mkt nyttigare och i min mening otroligt mkt godare också. Att tro att det sydostasiatiska köket är likadant som det koreanska/japanska är som att säga att svensk husmanskost och italiensk mat är likadan, fast med större skillnader ändå!

Minns när några besökande koreaner var på en asiatisk restaurang i Sthlm som även jag var på. De fick sötsur sås till, och de tittade konstigt på den röda såsen och frågade servitrisen vad det var för ngt. En koreanska kvinna sa: What is this? Is it ketchup?"

Med andra ord består en koreansk måltid oftast av:
1. En egen skål med ris (rundkornigt).
2. En egen skål med en "tunn" soppa.
3. Flera sidorätter, i gemensamma mindre skålar med olika inlagda och färska grönsaker och bönor, ibland någon röra. (Finare bjudningar brukar ha fler sidorätter)
4. En huvudrätt, antingen fisk eller kött, som oftast tillagas direkt på en bordsgrill på bordet.
5. När man går ut och äter i Korea, ställer de alltid fram varsitt glas och en kanna med vatten. Alltid!
(Och det är inget kranvatten. Trots att koreanerna kan dricka sitt eget vatten så gör de inte det. Utan det är alltid flaskvatten eller "renat" vatten). Om man sen vill beställa något annat att dricka som tex Soju som är en koreansk alkoholdryck, så får man givetvis göra det. Men färskt vatten dukar de alltid fram så fort man sätter sig.

* När man går ut och äter i Korea finns det alltid på alla bord boxar med ätpinnar, matskedar och servettboxar. I Korea äter man riset med en vanlig matsked! Sina ätpinnarna använder man till de övriga skålarna.

De där servetboxarna som blev populära i Sverige förra året, ni vet en papperbox där man tar en servett och så "kommer det upp" en ny servett. De kommer ursprungligen från Korea. Jag såg sådana servettboxar och lådor i Korea år 2004, men då hade de inte introducerats i Sverige ännu.

Bordgrillarna ser olika ut. Oftast är de inbyggda och eldas med kol eller el, men det finns även flyttbara.

En bild av hur koreanska middagar kan se ut!
Metallskålarna med lock är den egna risskålen, och brevid den egna soppskålen.
Ni ser även tången man vänder köttet med på bordsgrillen.


Lite festligare middag med tanke på alla olika rätter.




Det borde öppnas fler koreanska restauranger i Sverige. Än så länge finns det bara några stycken i Sthlm. Orsaken till det är att koreansk mat är inte lika känd, och behöver därför tillagas av koreaner och det finns inte många invandrade koreaner i Sverige, förutom vi adoptivkoreaner. (Vi adopterade koreaner är både den största gruppen adopterade).

Sydöstasiatisk mat kan du ju lätt tilllaga i Sverige. Skaffa en wokpanna. Gå till Ica och köp en påse frysta wokgrönsaker, äggnudlar, jasminris och nåt kött och woka eller fritera alltsammans i olja!

I det koreanska köket används andra råvaror/grönsaker som är svårare att få tag på, och köttet är ofta av högre kvalité såsom entrécote och är därmed dyrare.

Från tidsskriften IV nr. 12/2008 s. 13

Kineser, japaner och andra mongoliska folkslag har ett hudveck, som delvis täcker ögonlocket och innersta ögonvrån. Hudvecket som gör att ögonen ser sneda ut, är ett fettlager som troligen härrör från tiden då de mongoliska folkens förfäder bodde i iskalla arktiska områden. Fettet är ett isolerande lager som skyddade ögonen mot kylan. Samtidigt gör vecket ögonen smalare och skyddar till viss del mot de bländande reflexerna från snö och is.

Hudvecket kallas för epikantus och sträcker sig från näsan till yttre ögonvrån. Även till exempel europeiska och afrikanska barn har vecket innan deras näsrot växt ut från huvudet. När näsan växer, sträcks hudvecket ut och försvinner, men hos östasiater som har en mer platt näsrot bevaras vecket.

På bilden har Jen från bloggen frmheadtotoe.com visat en ny sminkning inspirerad av Taylor Swift.

Jen har så vackra anletsdrag. Taylor Swift ser så "nja" ut i jämförelse.

De svenska utgåvorna av koreanska nudlarna "Samyang" är inte goda. De har någon unken lukt och en konstig artificiell bismak som jag inte gillar. Förutom äckliga smaker att välja på, så smakar de nästan inget, då de är anpassade efter europeiska tungor.

Däremot älskar jag äkta koreanska nudlar som man kan köpa i Korea och även i koreanska affären på Luntmakaregatan i Sthlm. De är så himla goda. De är ju gjorde för koreaner och är lite starkare men med så mkt godare smak. I alla koreanska nudlar får man förutom själva kryddan också torkade små "grönsaker" i en påse. Gott.

Några av mina favoriter som både finns i plastförpackning och i burk. Dessa två sorter är två jättegoda, milda nudelsorter, men ändå smakar de mer än Samyangs lila sk "Spicey" i Sverige. Dessutom har de en mkt godare smak.

Australienska stjärnkocken Curtis Stone 35, är tillsammans med amerikanska skådespelerskan Lindsay Price 34. Hon spelade bla i tv-serierna Lipstick Jungle och original Beverly Hills 90210.

Att jag skriver om dem beror på att Lindsay är halvkorean, då hennes mamma är adopterad från Korea! Hon är dessutom vacker med fina kurvor :).

Miss Korea 2006 Lee HaNee aka Honey Lee.
Hon kom på fjärde plats i Miss Universum 2007.
Vann gjorde Miss Japan.
Honey Lee skulle ha vunnit om det inte hade varit för den dåliga koreanska tolken som översatte det Honey Lee svarade i sista utfrågningen. Tolken gjorde inte henne rättvisa alls, vilket drog ner poängen i sluttampen.
Honey Lee var den som lyste under hela kvällen.

Jag är trött på att få frågan: "Menar du Sydkorea eller Nordkorea?"

Så nu klargör jag det enkelt.

När man säger "Korea" menar man ALLTID Sydkorea.
Menar man Nordkorea så säger man Nordkorea.

Skillnaden mellan länderna? Jag hoppas ingen är så oallmänbildad att man ens frågar. Det är som natt och dag.
Men jag kan säga att Sydkorea är världens 12:e rikaste land och ett av världens ledande IT-länder med teknologi långt före oss.

Nordkorea, ja det är ett stängt och fattigt land med en diktator som styr med järnhand. De koreaner som befann sig i Nordkorea innan år 1950 när Koreakriget bröt ut, är med all sannolikhet kvar i Nordkorea, då det är ett stängt land.

Vill även tillägga: Fråga aldrig en adopterad korean i Sverige: Kommer du från Nord eller Syd? Vi blir innerst inne trött på den dumma fårgan. Är det inte uppenbart om det är Sydkorea eller Nordkorea?

ALLA adopterade koreaner i Sverige är från Sydkorea. Och vi koreaner är den största gruppen adopterade.
Av naturliga skäl har adoptionerna från Korea minskat drastiskt de senaste åren.

Anna Braun är ett hittebarn från Korea som adopterades till Sverige 1974. Nu har Anna fått sitt första barn, Isa, som är den första människa Anna känner som hon är biologiskt släkt med.

 

Anna, du har sagt att ditt liv saknar ett första kapitel. Hur påverkar det din syn på ditt eget barn?

- Jag skriver en dagbok till Isa. Vissa konkreta saker har blivit extra viktiga för mig som t ex födelsedata med klockslag, vikt och längd. Allt det jag själv aldrig fick veta. I och för sig är det inte så viktigt, men när jag var barn så pratade mina kamrater ofta hur mycket de hade vägt när de föddes och vilken tid de var födda. Jag kunde aldrig säga någonting. Så nu får Isa det.
- Men det allra viktigaste är att Isa får vara hos mig och Oskar.

Hur tänker du på ditt barns släktband och historia?
- Isa har fått tre namn. Isa är hennes eget namn. Namnet Christina fick hon för det är ett släktnamn på min mammas sida, om det hade varit en pojke hade det blivit från Oskars släkt. Hennes tredje namn är koreanskt, Soo, som betyder "långt och framgångsrikt liv". Detta koreanska namn bestämdes under vårt besök i Korea. Det kändes bra och naturligt.
- Isas bakgrund handlar inte så mycket om Korea utan snarare om att hon har en mamma som är adopterad. Det är speciellt i sig och det kommer vi att berätta för henne. Min, och vår, släkt är nu i Sverige.

Kommer du visa Korea för Isa?
- Den magnetiska kraften, ett måste att åka till Korea, som jag alltid har haft, finns kvar även nu. För mig känns det väldigt naturligt att tänka på att vi kommer åka till Korea igen, hela familjen. Det känns som om jag har varit där och bara åkt förbi men nu vill jag åka dit och lära känna landet. Under min resa till Seoul fick jag lära känna Joohee som är precis lika gammal som jag. Att hon finns kvar där känns skönt. Genom henne har jag fått en mer personlig kontakt med Korea. Och det var ju hon som föreslog det koreanska namnet Soo åt vår lilla dotter.
- Jag har fått ännu en koppling till landet, tack vare mitt barn. På min mammagrupp har jag träffat en kvinna, som också är adopterad från Korea. Hon har fått sitt första barn nu, precis som jag. Det känns som om vi haft samma känslor och funderingar om ivet och om våra adoptioner. Inte minst den speciella känsla att min dotter är den första människa som jag känner som jag är biologiskt släkt med.

 

av Kati Saarela

Vid vilken tidpunkt på dagen äter man middag? När jag bjuds till min sons familj på middag kommer jag mellan kl 17 och 18. Till värdfamiljens förtrytelse anländer jag 5-6 timmar för sent. Är lunch ett nytt påfund? Om middag mitt på dagen är rätt, vad heter då måltiden som jag kallar middag?

"Måste bara få skriva av mig. Är så jäkla förbannad. Min man kom nyss hem och var jättekonstig. Vi åt middag och jag frågade gång på gång om det var något fel. Vi har inte bråkat eller så, och så här brukar han bara bli när han pratat med häxjäveln till svärmor. Jag fortsätter att fråga vad det var men han sa bara att det inte var nåt.

Sedan efter ett tag när vi pratade om något helt annat så kommer det fram att han pratat med hans mamma idag och hon är missnöjd med mig. För att vi inte varit och hälsat på dem på länge (tydligen är det mitt fel). Sedan sa kärringen att min man borde skilja sig från mig och hitta någon annan.

Jag är så jävla förbannad. Jag har aldrig gjort kärringen nåt dumt (ja jag vet att jag svär lite nu men det beror på att jag är så upprörd). Och varför är min man så jävla feg att han inte vågar ta mig i försvar? Vi har varit tillsammans i många år, men kärringen verkar aldrig kunna acceptera mig.

Jag blir så otroligt ledsen och förbannad på min man. Hur kan man vara så feg att man inte tar mig i försvar? Hur kan man vara så rädd för sin egen mamma? En mamma som lägger sig i allt. Hon ska nästan veta hur många gånger man går på toa om dagen. Min sambo måste sätta ner foten och säga nej till kärringen nån jävla gång!"


Kommentar från en kille:
TS, känner SÅ väl igen mig i din situation. Och ja, det ÄR fegt att din man inte vågar ta ditt parti. Det är precis vad han ska göra, för att visa svärmor att det är dig han har valt, och att hon får acceptera det! Det har förvånat mig så många gånger, hur gamla människor, som borde veta bättre och ha livserfarenhet, visar sig vara dom mest korkade av allihopa.

Kommentar från en tjej:
Alltså jag blir så arg på sånt här. Min svärfar är också på samma sätt fast inte lika grov som din svärmor brukar vara. Men jag har satt ner foten och sagt till min man att har svärfar något otalt med mig (gubben känner mig inte ens för han har aldrig bemödat sig) så får han ta det med mig. Han ska inte gå också snacka skit (för det är vad han gör) bakom min rygg till min sambo. Och om han säger saker så vet jag inte det för sambon berättar inte längre och han beter sig inte konstigt mot mig, men jag VÄGRAR åka dit och hälsa på. I andra sammanhang (jul, midsommar och födelsedagar) då hela familjen är samlad är jag vänlig mot honom men håller avståndet.

Be din sambo att välja. Antingen väljer han dig och säger ifrån när din svärmor ringer och snackar skit och så vidarebefordrar han inte skiten till dig, eller så är det adjöss äktenskap. Så skulle jag ha gjort och så HAR jag gjort. Han har valt att leva med dig och både han och din svärmor beter sig mycket illa mot dig när de snackar skit på detta viset. Och så undrar de varför du inte vill hälsa på? Galningar båda två! Fy för såna människor!

Kommentar från mig:
Sådana här svärmödrar är det värsta som finns. Karlfan borde ta sin fru i försvar och säga till modern på skarpen. För om han älskar sin fru och valt att leva med henne, ja då är det DE TVÅ först och främst. Och om karln har någon självrespekt, stolthet och dignity så accepterar man inte att ens mamma beter sig så mot kvinnan han valt! Morsan får väl acceptera att han har ett eget liv för tusan. Usch för mödrar som ger sina sk "älskade" söner dåligt samvete. Skulle jag aldrig göra.

"Har läst i många trådar att tjejerna skall minsann acceptera att mannen har barn sedan tidigare, acceptera att hans barn alltid går först även framför gemensamma barn, att pappan och mamman skall ha mycket kontakt för barnens skull osv. Att man visste när man träffades att han hade barn. Och kan man inte acceptera hela paketet (vad det nu innebär), så skulle man aldrig inlett ett förhållande med denna man.

Men.....jag tycker man kan ställa det åt andra hållet. Om en man har barn sedan tidigare förhållande, som inte har löst konflikten med sitt ex och gått vidare, som inte kan tillgodose alla i familjen utan endast de barnen han har med sitt ex -Ja då skall HAN inte gå in i ett nytt förhållande!!! Det är inte sjysst att utsätta sin nya sambo för allt vad det innebär. Bli indragen i hans skit! Att jag, mina barn och våra barn skall bli lidandes för att han har skiljt sig innan. Många säger att skilsmässobarnen inte har bett om att hamna i den sitsen och att det är synd om dem för att deras mamma och pappa inte bor ihop. Men jag kan säga att våra gemensamma barn och mitt barn sedan tidigare har inte heller bett om att hamna i den sistsen som de sitter i, min man skaffat andra barn tidigare och att han och hans ex inte kunde hålla ihop. Det är synd om våra barn också som drabbas av min mans skit som han drar med sig in i hela familjen.

Jag har barn sedan innan och min man har barn sedan innan, vi har två gemensamma. Aldrig hade jag trott att livet skulle bli så här! Att hans ex skulle kunna få utrymme och förstöra så mycket som hon gjort, jag trodde ju de var färdiga med varandra när vi träffades. Att hans barn med exet skulle vara viktigare än våra gemensamma, jag trodde han skulle älska alla sina barn lika mycket och visa det också. Känner snart att jag ligger kvar som en blöt fläck på golvet och jag visste definitivt inte allt vad det innebar med att min man hade barn sedan innan skulle ge mig så mycket skit. Hade jag vetat det jag vet nu, hade jag ALDRIG inlett ett förhållande med denna man, och definitivt inte skaffat barn.

Jag måste varit blåögd som trodde att han skulle behandla barnen lika och älska dem lika mycket. Att vi skulle kunna känna oss som en familj, jag och min man med alla barnen. Inte min man och hans barns sedan tidigare, och jag, mitt barn och våra gemensamma barn för sig."


Kommentar:

"Mycket bra reflektion!
I många fall så tror jag den där upplevelsen av att mannen prioriterar sina "första" barn beror på att han har dåligt samvete för att han lämnat dem och därför överdriver åt fel håll.

Exempel: 1. Hur hanterar man en familj man lämnat? Satsa lite extra på barnen för att de inte ska känna sig övergivna - att det sedan innebär att man gör samma sak mot de nya barnen går dem spårlöst (eller inte?) förbi.
2. Hur hanterar man ett one-night-stand med en tjejkompis? Man är överdrivet uppmärksam för att inte missa en ev. ledsenhet så till den milda grad att man sabbar den relation som fanns innan.
3. Hur hanterar man sin mamma som känner sig ensam nu när man skaffat egen familj? Man låter sin mamma ta barnets mammas plats i familjen och blir mycket förvånad över att barnets mamma tycker illa vara ."

Skådespelaren från "Curb Your Enthusism" och skaparen av "Seinfeld" Larry David brukar äta kinesiskt på söndagarna med sin familj, som består av fru och två döttrar.

Mamman är adopterad från Korea. Familjen bor i Ljungsbro.

Mamman är från Japan.

"Himlen måste sakna en ängel" av Linn Maria Wågberg.



Den här låten vill jag ha på mitt barns dop/namngivning i framtiden!

Andra låtar är:
*Av längtan till dig med Lars Roos
*Det vackraste med Cecilia Vennersten
*Älskade barn
*Du vet väl om att du är värdefull
*A mother's prayer med Celine Dion

Att få barn är ingen självklarhet och är inte alla förunnat. Det är en gåva!

Jag skulle gärna vilja ha ett barn i framtiden. Men jag har aldrig sett mig som flerbarnsmamma. Jag skulle varken ha tid, ork, engagemang eller intresse av fler.

Ett barn är dessutom lättare att ta med överallt och det kostar inte lika mycket. Det kan verka ytligt, men jag tycker inte det är det. För det är en kostnadsfråga.

Man kan tyckas vara ego som inte ger sitt barn syskon, men jag tycker det är värre att skaffa "oönskade" barn som lekkamrat åt nr 1.

Vem vet, jag kanske ändrar mig i framtiden? Detta är mina tankar just NU.

Framtiden är oviss, men alla har rätt att fundera och reflektera.

Mellan 35 000 och 40 000 aborter utförs årligen i Sverige, de flesta bland kvinnor i åldern 20 till 24 år. Minst vanligt är det bland kvinnor över 35.

Kommentar:

Min man och jag har också ensamt ansvar för hans pappa som närmar sig 80 år (fick barn väldigt sent). Det är inget roligt. Hans bror har flytt landet och hör bara av sig på msn någon enstaka gång. Vi tar lärdom av detta och kommer se till att själva flytta in på ålderdomshem och inte lasta över oss på barnen.

"10 personer är alltså redo att byta ut sina barn om det visar sig att barnen inte har "rätt" gener. Vilken tur att jag slipper ha någon av dessa tio personer till föräldrar! Jag är visserligen rätt säker på att min mamma och pappa är det både biologiskt och på alla andra sätt, men jag hade ändå inte velat vara så utbytbar för dem.
Jag tror inte att någon skulle anse det vara enkelt att lämna ifrån sig det barn de tagit hand om och älskat under två år. Men jag är ändå storligen förvånad över att någon ens kan tänka sig möjligheten att byta. Vad betyder själva samvaron med barnet för er? Är det viktigare att barnet har din näsa och din mans hårfärg än att du ammat, skött om, busat med och tröstat barnet under två hela år?"

"Min dotter är två år och jag skulle aldrig byta bort henne. Skulle någon komma och säga att barnen blivit förväxlade hade det inte spelat någon roll. Jag hade velat träffa det andra barnet och skapa en relation men för övrigt låtit familjerna fortsätta sina liv som vanligt."

"Jag skulle äldrig byta ut min älskade 2 åring."


Om det var en 6 månaders baby som förväxlats:

"Nej men herregud! Självklart inte! Hur kan man som förälder rösta ja? Kan ni alltså titta på ert barn, er bebis och tänka: "Nej du, du åker bort! Jag ska ha ungen med mina gener"

"Men vad i det biologiska är viktigt? Vad är det för relation du tror att du ska få med ett barn bara för att den delar dina gener? Jag blir faktiskt väldigt illa berörd vid tanken på att folk älskar sina bebisar så lite, att de kan byta bort dem bara sådär. "

"Jag skulle inte vilja byta. Jag har ju haft det barnet i 6 månader då, lärt känna h*n och fäst mig. Oavsett vad DNA säger så är det ju mitt barn. Blod behöver inte alltid vara tjockare än vatten. Det andra barnet är ju ett främmande barn för mig."

"Om jag hamnade i den situationen skulle jag nog inte vilja byta. Det är ju barnet jag haft hos mig som jag lärt känna och älskar. Det är det barnet jag ammat, bytt på och tröstat. Som jag burit och sjungit för. Som jag snusat på och gosat med. Det andra barnet är mitt biologiska barn, men en främmande människa.
Blodsband gör inte en förälder. Nej, jag skulle inte bytt."

"För en gångs skull håller jag med dig till 100%. För mig är det detsamma som att säga, nej mitt barn är egentligen inget värt för mig när någon säger att de skulle byta.
HUR KAN man ens tänka tanken på att lämna ifrån sig sin älskade halvårsunge, låta någon annan ta hand om barnet man lärt känna och knutit an till under sex månader? Herregud, om det hänt mig och den andra familjen velat byta hade jag tagit min unge som jag haft hela dess liv och stuckit utomlands. INGEN tar MINA ungar, biologiskt eller inte kvittar."

"Jag har en 6 månaders liten pojke nu...SKulle ALDRIG byta bort honom...Även om fallet hade vart så att han inte va min biologiskt. Men han e MIN SON ändå. Älskar ju honom för den han e..."

"Jag kan säga så här i alla fall: En nyfödd skulle jag bytt direkt. En sex månaders...njaaaa... vete fan om jag skulle klara det. Kanske. Eller...? En treåring - Aldrig i livet."

"Nu har jag funderat. Nu kan jag svara ordentligt på frågan i TS. Nej, jag skulle inte bytt bort en sex månaders. Det barnet skulle vid det laget redan ha blivit mitt barn. Frågan man får ställa sig är: Vad är ens barn? Det barnet man födde fram under förlossningen eller det barnet man lärt känna och älska? Men jag skulle vilja hålla kontakten regelbundet med den andra familjen, för att få en bit av mitt biologiska barn. Jag skulle dock aldrig kräva att få båda barnen. Så ego får man bara inte vara. Den andra familjen sitter ju i samma sits."

"ALDRIG I LIVET.. Min son är sju månader och jag skulle aldrig byta bort honom, inte ens om det visade sig att han inte var min. Skulle aldrig vilja det, nej. Mitt hjärta skulle brista. Det är han som är min son, den andra pojken skulle vara mitt biologiska barn, men inte min son, som jag älskat, tagit hand om, sett utvecklas.. NEJ. det känns så fel, helt fel. Jag skulle nog dö på kuppen. De skulle nog få behålla båda två, jag kan inte se att jag skulle vilja ha tillbaka det barnet jag egentligen fött. Det skulle inte vara rättvist mot det barnet, jag skulle nog aldrig kunna ta ett barn ifrån den person de anser vara dess mamma och pappa och rycka upp hela dess värld.. Dessutom skulle jag inte klara av att helt plötsligt ha ett främmande barn i huset.."

"Jag har varit tillsammans med en kille i 6 månader. Känt varann i över 2 år. Har aldrig varit hemma hos honom, han bor 20 mil bort och jag har små barn. Lättare att han har kommit till mig.
Nu på jul har jag absolut ingen att vara med förutom med mina 2 små barn. De är väldigt trygga med min pojkvän, den yngre kallar honom "pappa". Min pojkvän ska fira jul med sina föräldrar och dem har jag aldrig träffat. Jag tycker det är en självklarhet att vi träffas på julaftonskvällen. Rätt eller fel? Vart firar vi? Hos mig - ensamma eller hos hans föräldrar där även hans bror med familj är (och de har barn i samma åldrar som mina)
Har sagt till min pojkvän att jag absolut inte vill vara ensammen på jul, men han har inte föreslagit något.

Han vet att jag är helt ensam från kl 13. Jag har ingen släkt i närheten. Och han är den jag älskar, den som är mig närmast. Klart det inte är idealet att träffa hans föräldrar första gången på julafton och jag kan inte kräva det av honom. Men varför lämna den man älskar ensamme på julafton...?

Fler åsikter? Jag vill verkligen inte tigga och pressa, men jag förstår ju inte hur det kommer sig att han INTE vill vara med mig? Han är över 30 år, har inga egna barn att ta hänsyn till och vi siktar på en framtid tillsammans. Känns som han sviker mig nåt hemskt!"


Kommentarer:

"I min värld - i min - finns det inte på världskartan att inte vara mesin partner. Jag säger återigen, jag kan definitivt fira med nån vän. Men alldeles självfallet vill jag hellre va med den jag älskar!"

"Han borde verkligen erbjuda att du kan följa med till hans föräldrar, eller att ni firar ihop. Särskilt om han vet att du kommer sitta ensam med barnen annars. Ruskigt dåligt av honom annars!"

"Varför bjuder han inte med dig? Eller varför frågar du inte om du kan få följa med till hans föräldrar?"

"Måste han fira jul med sina föräldrar då? Det är ju mycket smidigare om ni firar tillsammans hemma hos dig för att slippa pinsamma situationer. Föreslå att han firar jul med dig och barnen och se vad han säger.
Att bjuda in sig själv hos någon kan lätt sluta illa."

"Nej, kräva kan du ju egentligen inte. Däremot så tycker jag att han borde erbjuda dig att fira jul med honom och hans familj, eller fira själv med dig."

"Vi har två barn. Varannan jul åker vi till mina föräldrar och varannan jul till svärföräldrarna (kan tillägga att föräldraparen bor i olika länder)."

"Är det här ngt slags jävla skämt eller vad?! Killen har alltid varit jävligt snål men nu varje gång jag säger att vi ska åka och handla så börjar han protestera!! Jag tom har börjat dra mig för att fråga om vi kan åka och handla för att jag vet att det kommer att bli bråk!!
Och när vi väl är på affären tar han vagnen kör igenom hela affären till kassorna och säger -nu är vi klara! så jag får gå tillbaka och hämta en egen vagn för att plocka på det vi behöver.. Jag handlar varje dag i princip han går aldrig självmant till affären så enda sättet att få honom att vara med att betala för maten är att säga nu åker vi och handlar..
Nu bråkar han bara och vill inte åka..
Det sjuka är att det inte går att prata med honom ens. Har blivit förbannad men han bara jiddrar och spelar dum tills jag tappar lusten att prata med honom.."


Kommentarer:

"Att man som vuxen människa väntar sig att maten ska stå på bordet, utan att man själv varken betalt för den eller lagat den är skandal. Han skulle nog behöva flytta hem till mamma igen, för det är nog där han lärt sig detta.
Har han bott själv någon gång eller flyttade han direkt hemifrån mamma till dig? Säg till honom att packa väskan och dra ikväll. Inget skit att ha."

"Gör slut. För att vara tillsammans med en snåljåp måste ju vara katastrof i längden."

"Kommunikation är alltid bra men den fungerar bara om BÅDA är intresserade av att kommunicera."

"Laga bara mat till dig själv. Skit i hans behov av mat. Gör en gemensam matkassa, båda lägger 1500 kr i månaden och så handlar ni för de pengarna...."

"Men alltså, är det av snålhet han inte vill handla mat? Då borde han nog söka professionell hjälp, för det låter som snålhet långt utöver vad som kan räknas som normalt."

"Men herregud. Vuxen människa med barn som inte fattar att det kostar pengar att ha mat på bordet. Vilket pucko. Säger som någon tidigare, skapa ett matkonto där ni bägge sätter in samma summa, så kvittar det ju vem som åker och handlar."

"Din kille låter bortskämd som tusan. Skulle aldrig klara av att ha ett förhållande med någon som honom!
Uppenbarligen har han ju pengar. Du kan:
- förklara för honom att om ni ska vara tillsammans så DELAR ni på de gemensamma kostnaderna, som normala människor gör (så länge båda har råd)
- skaffa er egna mat och inte äta varandras som någon slags rumskompisar (haha)
- göra slut med den egotrippade idioten"

"Mitt ex var också åt det hållet. Fin mat skulle de vara, men han ville inte bidra särskilt mycket till det. Varken att betala eller laga."

"Blir lika förvånad varje gång, varför stannar du?"

"Hans omogna sätt och sättet att hantera deras gemensamma liv är för henne kränkande - det är psykisk misshandel det han håller på med - pistol eller inte så är det misshandel."

"Psykisk misshandel... Lite! Men mest noll respekt. Jag bemötte också mitt ex ovilja att fixa mat med samma mynt o det var effektivt!"

"Hjälper han till annars där hemma? Städar, Tvättar? Fixar? Eller han är som min fd som bara sitter på soffan och pillar navelludd?"

"Till Simonson: Så du menar att det är kvinnans lott att stå för maten till hundra procent? Att åka iväg och handla, betala och laga den - glöm inte disken efter?.. och städningen?... Plocka upp skitiga kalsonger och strumpor från golvet?.. just det allt skäggstubb i vasken och på badrumsgolvet?.. Få iväg bilen på service?.. Hämta och lämna barn på dagis/skola? Fixa alla presenter till allt och alla? Medan mannen endast behöver vara hemma när han behagar, har lov att hänga på puben, med polare och spenderar alla pengar på dataspel och lämpa över allt ansvar för barn, gemensamma eller egna på kvinnan?"

"Jag tror maten är det minsta problemet! Han verkar ju inte riktigt klok! Ni har inte ens barn eller respekt för varandra så det är dags att lämna. Bättre nu än sedan faktiskt."

Fy fan vilken vidrig karlslok! Flytta hem till mamma igen för tusan.

"Usch, känner mig jätte ambivalent just nu.
Har varit ihop med sambon i lite över 5 år, har en dotter på snart 2 år tillsammans. Han gör ingenting för att hjälpa till med familjen! Han hjälper inte till i hemmet heller. Jag får laga mat, diska, städa, tvätta etc. Visst, han hjälper till att bära ned till tvättstugan om jag ber honom, men resten får jag göra. Men när det ser ut som skit här hemma så klagar han! Vi har haft många bråk när det gäller det också.

Han är nästan 30 år. Nu har han börjat plugga upp sina betyg, så han får ju CSN för heltid. Jag har sagt till honom att om han förlorar CSNet så är det skit svårt att få tillbaka det sen om han skulle vilja plugga vidare till något.
Men ändå så skiter han i skolan, han går inte upp på morgonen, han gör inte sina läxor, han blev till och med sur på MIG för att jag inte ville GÖRA en av hans läxor. Jag får leka extramamma åt honom och har sagt ett att om jag ville ha två barn så skulle jag skaffat två barn, men det verkar inte gå in hos honom.
Vi går på familjerådgivning och ska dit på fredag, han lyssnar när vi är där, men när vi kommer hem igen så är det alltid samma visa om och om igen.

Jag är vikarie inom vården och har kommit till ett ställe där jag verjligen verkligen vantrivs. Det är inom hemtjänsten och folket som jobbar där är inga trevliga att jobba med. Jag gick bredvid en dag och en kväll, dom berättade ingenting, jag fick inte prova på, enligt dom så kunde jag ingenting, dom nedvärderar, behandlar mig som ett barn (är 23 år) o.s.v. När jag skulle gå första kvällen själv då sa dom till mig att det skulle inte gå så bra för mig för att jag kan ju ingenting., finns massor att berätta, men poängen är den att jag går till ett jobb jag inte trivs alls på för familjens skull och han gör ingenting! Han sköter sig inte ens i skolan.

Jag har försökt prata med honom, jag har försökt skrika på honom, jag har försöka tjatat, omvänd psykologi, ALLT. Ingenting fungerar och om jag tjatar på honom - tjat enlig han - så är det MITT fel att han INTE sköter sig.

Usch, vet inte vad jag ska göra. Här sitter jag med en ickefungerande ekonomi, en lat karl som beter sig som en trotsig 15-åring, ett hem som ser ut som skit och en tvååring som inte är värd detta liv, utan något mycket bättre.
Men jag vet iaf inte vad jag ska göra!! Hjälp!"


Kommentarer:

"Låter fruktansvärt jobbigt och tungt. Själv är jag en ensamstående 2 barns mamma, 27 år gammal o har barn som är 4 år o 1½ år. Lämnade deras pappa för lite över ett år sedan då fick jag nog! Vi hade varit tillsammans sen jag var 20 och de senaste åren kände jag mig bara som en hushållerska och extra mamma åt honom. Han lät sitt jobb, fritidisintressen och vänner alltid gå före familjen. Vi har aldrig firat semester tillsammans, och han har aldrig velat följa med oss på någonting.

Det var jag som tog hand om barnen, lämnade och hämtade på dagis, lagade mat, diskade, tvättade, städade.. ja i princip skötte allt som rörde hushållet! Han hade bättre lön än mig, men tyckte att jag fick skylla mig själv när jag inte hade ett bättre betalt jobb. Så enligt honom skulle vi betala allt 50/50! Sen stod jag för alla barninköp...
Vi gick till familjerådgivning, och där kände jag tom hur rådgivaren fick ta djupa antetag ibland, för det gick liksom inte fram att vi skulle vara en familj...

Fick nog sen, efter flera års kämpande. För det bara var jag som skulle måsta ändra på mig enligt honom. Och nu lite över ett år senare trivs jag med mitt liv. Visst har det varit tungt att vara själv, men jag har sluppit att irritera mig på hans beteende och uppförande!"

"Man dumpar honom och lever livet.
Slösa inte bort ditt värdefulla liv på någon som inte ens respekterar dig. Du vet vad du får om du fortsätter vara med honom. Han kommer aldrig att ändras. Är han verkligen värd det? Du kommer ju att bli bitter om du fortsätter såhär.
Det finns så många män därute som skulle behandla dig bättre. Nöj dig inte med sämre!"

"Jag tycker att du och ditt barn är värd ett bättre liv! Herregud, du är ju bara 23 år, och ska väl inte behöva vara hans hushållerska?! Ställ ett ultimatum; antingen blir det skärpning eller så flyttar du. Nu menar jag inte att ni behöver göra slut, men tycker det verkar förjävligt om du ska bli helt slut och utbränd pga allt det här. Kan kanske vara skönare för dej ifall ni bor ensamma, annars måste han ju bättra sig."

"Håller helt med!
Tänk också på vad du ger ert barn för värderingar om du låter honom behandla dig (och barnet) så här."

"Jag har alltid fått hjälp av min man. Han har aldrig ställt krav på mig. Blir alltid lika förvånad när jag läser trådar som denna =(. Hur står folk ut?! Jag måste ha världens finaste man. Han gör allt och mer där till, ändå jobbar han heltid. Då jag var mammaledig gjorde han väldigt mkt. Oavsett om du eller han är hemma, så måste man ju hjälpa till med hem och barn, trots att man jobbar. Kvinnan är ju inte ledig när hon är mammaledig!"

"Alla pengar är våra pengar. Hade sambon inte haft samma åsikt så hade vi inte varit tillsammans överhuvudtaget."

"Om man lever tillsammans, kan jag inte förstå hur man kan ha delad ekonomi eller varianter av det. Tycker det är ett själviskt och konstigt sätt att leva, om man som sambo eller gift (med eller utan barn) inte delar sin inkomst med den man älskar."

"Det handlar om att se sig som en familj, och inte två inneboende i samma lägenhet."

"Vi har gemensam ekonomi oavsett våra inkomster. Vi är gifta och därför är man försörjningsskyldig mot varandra...."

"Alla pengar går in på ett konto, därifrån dras alla räkningar, sparande osv. Sedan lever vi på de andra pengarna. Maken tjänar mer än dubbelt mot för vad jag tjänar."

"Allt som kommer in är våra gemensamma pengar.
Just nu pluggar jag utan CSN, och min man jobbar. Givetvis får han stå för allt, även mina "onödiga" inköp. På samma sätt var det när han pluggade och jag jobbade, då köpte jag en lägenhet, som nu är vår gemensamma utan att han lagt ine en enda krona."

"Vi delar på precis allt, skulder och inkomster oavsett vems namn det står i, vi är ju en familj.
För ett tag sedan var det jag som tjänade mer, nu tjänar sambon något mer men alla våra inkomster och utgifter är gemensamma!"

"Tanken är väl ändå att båda parter i ett förhållande ska ha lika levnadsvillkor. Jag tycker att gemensam ekonomi är ett tydligt tecken på att man anser att man har ett stabilt förhållande, och att man inser att man under olika perioder i livet kommer att dra in olika mycket pengar till familjekassan. Den som tjänar mest betalar givetvis mest!"

"Vi har alltid gjort som så att den som har mest pengar betalar. En period hade jag inkomst men inte han och då betalade jag nu har jag ingen inkomst och då betalar han. När jag var föräldraledig betalade han alla räkningar och jag betalade det mesta av maten. När vi köper saker så betalar den som vill, det faller sig alltid naturligt.
Allt mitt är hans och allt hans är mitt."

"Eftersom vi har barn, lgh, hund och bil och hela jäkla kittet tillsammans så har vi även ekonomin tillsammans. Fattar inte alls varför man inte delar på det. Vi har dock var sitt konto men det är ett ständigt flyttande av pengar från mannens konto till mitt. Jag brukar jag säga att jag har flyttat över pengar men jag frågar ju inte innan jag gör det utan det är mer info så han inte tror att pengarna helt plötsligt är borta "

"Vi har ett gemensamt konto där alla pengar går in, löner, FK, barnbidrag, skatteåterbäring ETC. Dvs Allt. Därifrån betalar vi alla räkningar, sätter undan till gemensamt sparande etc och lever gemensamt upp resten."

"Vi delar på alla pengar och båda har lika mycket till gång till alla pengar."