jordbubban

Yea, koreans have a history of eating dogs, but you gotta look at it in context. During and after the Korean war, Korea literally had no money for itself, and anything with 4 legs was fair game to eat. That's something Americans can't really understand, which is a large reason why koreans are frequently ridiculed for eating house pets. But it's illegal to eat dogs nowadays.

Ann-Kari och Mats Edenius har två barn, Dan 7 år och Hei-Na 4 år. Båda är adopterade från Sydkorea.

De minns tydligt dagen då de fick beskedet från adoptionsbyrån om att de skulle få ett barn. Vilka känslor det väckte, så starka känslor som bara blivande föräldrar kan känna.

Redan innan det var aktuellt att skaffa barn hade Mats ibland funderat på det här med att adoptera. Kanske inte som en altruistisk tanke utan mer av bara nyfikenhet.

 

När det sedan började "krångla till sig" och adoption började framstå som ett mer realistiskt alternativ började Mats undersöka vad det fanns för vägar att gå.

 

När sedan planerna på adoption blev mer konkreta var det Adoptionscentrum som kom på tapeten.

 

Det var den organisationen de hört mest om med förmedling till flest länder. För Ann-Kari och Mats del var det aldrig egentligen fråga om att välja land, även om Ann-Kari först haft tankar om att adoptera från Colombia.

 

- Man ställs genast inför en hel del val, som begränsar valet av land. Vår ålder, utbildning, att vi var gifta och medlemmar i en kyrka var egenskaper som var viktiga för Sydkoreas ställningstagande till oss som adoptivföräldrar. Efter val av land land ställdes vi inför nya val som till exempel önskad ålder på barnet och om man kan tänka sig att adoptera ett barn med handikapp, säger Ann-Kari.

 

Adoptionscentrum har som policy att man inte får välja kön, för att adoptionen i det avseendet ska likna en vanlig födsel. Det kan kanske verka ologiskt med tanke på alla andra val som ska göras.

 

För Ann-Kari kändes det viktigt att inte få vänta för länge.

 

- Vi hade väntat tillräckligt. Bland annat därför föll valet på Sydkorea, som är ett välorganiserat land där man har lång erfarenhet av adoptioner.

Äntligen

Efter utredning och en hel del pappersexercis, som tog cirka fyra månader, kom så beskedet om att Ann-Kari och Mats skulle få en liten pojke. Båda minns de det väldigt starkt, meddelandet som fanns på telefonsvararen, när de kom hem från semestern.

 

- Jag kom precis ihåg platsen där vi stod. Det var fantastiskt vilka känslor det väckte.

 

Jag är helt övertygad om att det skapar samma förväntningar på det barn man vet att man ska få som det biologiska väntade barnet.

 

Man ställer sig genast frågor som; hur kommer barnet att se ut, hur kommer det att vara? säger Mats.

 

Dagen efter beskedet från Adoptionscentrum kom ett brev med bilder på Dan, ett hälsointyg samt lite information om de biologiska föräldrarna.

 

En del felöversättningar gör att Ann-Kari och Mats valt att inte lägga alltför stark tonvikt vid allt som står. Men det är ändå ett viktigt dokument för barnen.

 

- Våra barn ska få de här breven när de fyller 18 år. Vi har valt att vänta till dess eftersom de här breven innehåller en del, både positiv och negativ information, som man kanske inte är beredd att hantera förrän man blivit lite äldre, menar Ann-Kari.

 

- Däremot har vi berättat allt som står i breven för våra barn. Det ska få sin historia från början till slut. Som en vaccination för framtiden.

Nyfiken omgivning

Framförallt är det viktigt att kunna sin historia när frågor börjar komma från omgivningen.

 

- Om något barn på dagis frågar: "Är hon inte din riktiga mamma?", ska våra barn kunna svara: "Jo, hon är min riktiga mamma. Jag har inte legat i hennes mage, men hon är min riktiga mamma.", säger Ann-Kari.

 

När deras dotter var med första gången på dagis, då Ann-Kari skulle hämta Dan, fick hon frågan av ett litet gäng barn som med knubbiga fingrar pekade på Hei-Na: "Har hon legat i din mage?"

 

- Jag kände att nu måste jag verkligen samla kraft för att ge barnen en riktig föreläsning. "Hon kom med flygplan", började jag. "Jaha", sa de och vips var de iväg och lekte igen.

 

Så var det med det. Svaren behöver ibland inte vara mer komplicerade bara de är raka och sanna.

Olika åldrar

Ann-Kari och Mats hämtade sin son när han bara var tre månader gammal. Han har aldrig haft några problem att anpassa sig eller knyta an till sina föräldrar. Med dottern Hei-Na var det lite besvärligare.

 

På grund av några nya kvoteringsregler kunde Ann-Kari och Mats inte få hem henne förrän hon var sju månader. Hon hade då hunnit ta in mycket av omvärlden, kände igen det koreanska språket och hade knutit an till sin fostermamma.

 

- Det tog längre tid för henne att knyta an till oss. Vi hade köpt band med koreanska sånger som vi spelade, då brukade hon skina upp. Visst kände vi en viss oro i början, men idag är hon som vilken unge som helst, berättar Mats.

 

Ursprungslandet vill ofta följa upp hur det går för barnet i det nya landet. De vill därför ha en rapport om barnets utveckling och anpassning till sin nya familj och miljö. Ann-Kari och Mats tycker inte att det har känts som ett intrång i deras föräldraskap att behöva göra dessa rapporter om sina barn.

 

- Jag känner en sådan oerhörd tacksamhet över mina barn. Det är faktiskt någon som har avstått de här barnen. Vilket oerhört svårt beslut det måste ha varit, men vilken gåva och lycka för oss. Om de i det andra landet kan få något av att jag skickar ett brev eller ett kort så är jag jätteglad för det. Vi vill dela den glädje vi känner över våra barn med deras biologiska föräldrar, säger Ann-Kari.  


Författare
Gisela Zeime (tryggabarn.nu)

 

Lena Borgart, ett av Västerbottens första adoptivbarn, adopterades 1972.

Lena Borgardt är adopterad från Korea. Hon tycker att hon som adopterad lever med ett ständigt utanförskap, en känsla av att hon inte riktigt passar in.

 

Lena Borgardt är 37 år och hon var sex månader gammal när hon kom till Umeå från Korea. Året var 1972 och det var fortfarande ovanligt med adopterade barn i Umeå. Det fanns överhuvudtaget inte många barn med annan hudfärg än vit.

Lena fick ett svenskt hem, bra föräldrar, en syster från Korea. Trots det har känslan av att det är här hon hör hemma har aldrig riktig infunnit sig. Hon vet inte varför, men tror att det kan höra ihop med att hon alltid var det annorlunda barnet.

- Jag passade aldrig riktigt in. Jag har inte blivit mobbad eller så, men det är en känsla. Jag smälter aldrig in, säger Lena Borgardt.

Hon pekar på ett vardagligt exempel. Hon arbetar på en förskola i Vindeln och har just skolat in flera mindre barn.

- Då kan jag tänka mig att barnen beskriver mig som den mörka fröken. Det är så lätt att peka ut mig, även om det inte är illvilligt, säger Lena Borgardt.

Bra liv
Hon medger att hon har ett bra liv i Sverige. Hon har familj och arbete. Lena har inte stött på några hinder på arbetsmarknaden på grund av att hon inte har svenskt utseende.

- Det är mer så att jag undrar varför jag fick jobbet. Det är det jag tänker och det kan jag inte göra något åt, säger Lena Borgardt.

Hon tycker att identitetsproblemen var som störst när hon var tonåring.
- Det var det här med killar och kläder. Hur mycket jag än ansträngde mig kunde jag inte se ut som de andra, säger Lena Borgardt.

Tankarna runt adoptionen har förändrats sedan hon fick sin son Daniel, som nu är elva år.
- För honom är jag bara mamma. Han bryr sig inte om vilket land jag kommer ifrån.

Lena Borgardt säger att hon själv inte skulle välja att adoptera, men tillägger att hon inte har behövt fundera över det alternativet.
- Det är först när man ställs inför ett sådant faktum som man på allvar kan fundera på hur man ska göra, säger Lena Borgardt.

 

Kerstin Eriksson

Ofattbart vackra människor! Synd att de inte är mer kända i väst. Men de har en stor marknad på hemmaplan och i restan av Östasien.

Cecilia Ingman, från Sporten Svt

Jag trodde först hon var adopterad från Korea, men hon är tydligen adopterad från Thailand.

I am korean and I have never eaten a dog meat. Some people seem to think that eating dog meat is like somekind of every single day diet thing. Those who tried dog meats are those of the older generation it seems to me, and even those older ones who tried had done so only for certain number of times in their life time. I don't think you would be able to see dog meat restaurant in your visit to Korea nowadays.

När jag hälsade på min bästa kompis Pelle i Sthlm så lagade vi koreanska Japchae.

Det blev lyckat!

Japchae innehåller glasnudlar. I Korea använder man alltid glasnudlar av sötpotatis, och de är godast. Men i Sverige finns bara vanliga glasnudlar.

Här följer fler bilder på hur Japchae kan se ut! Mmm ser gott ut :)

Det är inget nytt, men många svenskar kanske inte vet det.
Inte bara är det supernyttigt, utan så himla yummi! Det vattnas i munnen bara av att tänka på Kimchi! :)

Kimchi är bra för vår hälsa

Att äta grönsaker förebygger många allvarliga sjukdomar. Kimchi är emellertid ännu nyttigare:

• Syrade grönsaker gör det lättare för kroppen att ta upp icke hemjärn.
• Mjölksyrabakterier verkar probiotiskt, stärker vårt immunförsvar och motverkar magsjuka.
• Komplexa näringsämnen som aminosyror och B12-vitamin bildas under syrningen.
• Kimchi sänker GI för måltiden.
• Gönsakerna lättsmälta av syrningen och stimulerar matsmältningen.

De heta kryddorna, som ingefära och chili, kan dessutom öka upp vår fettförbränning något. Kimchi har dessutom en hög näringsdensitet där mycket vitaminer, mineraler och antioxidanter finns men väldigt lite kalorier.

Vanligaste Kimchin är "Mat Kimchi" med inlagd kinakål.



Andra vanliga Kimchi är tex "Kkadugi Kimchi" med inlagd rättika.

Jag älskar koreansk mat. Den är otroligt god, nyttig, fettsnål och varierande. Många tror att att all asiatisk mat är likadan, och då tänker folk främst på maten som kommer från från södra Asien såsom Thailand och Vietnam. Dvs. en stor tallrik med nudlar, wokade grönsaker och kött i fet sås eller sky.

Men sådan mat äter man inte i Korea. Där har man inte en egen tallrik som man lägger upp maten på, utan man serverar i gemensamma mindre skålar som dukas fram på bordet. Och det har att göra med hur den koreanska maten är uppbyggd. En koreansk måltid består i regel alltid av mindre sidorätter och en huvudrätt. Man wokar inte i Korea som i det sydostasiatiska köket, vilket gör den koreanska maten ytters fettfri!

Vid varje måltid i Korea har varje person en egen liten risskål samt en egen liten soppskål. Till det serveras alltid flertalet mindre sidorätter i olika skålar som dukas fram på bordet. Dessa sidorätter består oftast av olika inlagda grönsaker av olika slag. En av dessa sidorätter är alltid Kimchi som är ett måste för koreaner. Sedan serveras även en huvudrätt som antingen består av kött eller fisk. Ofta tillagar man kötträtten på en inbyggd bordsgrill direkt på bordet där man äter, vilket är trevligt. Jag tycker det är jättemysigt att sitta vid bordet och vända mina köttbitar på bordsgrillen! Man använder en "tång" och vänder köttbitarna med. Annars har man inga serveringsskedar till alla skålar, utan alla vid bordet använder sina egna ätpinnar. Det kan tyckas vara lite intimt för oss svenskar, men i Korea är det så man gör, och jag tycker det är trevligt och gemytligt. Det man tar med sina ätpinnar äter man ju ändå så.

Med andra ord så skiljer sig den koreanska maten enormt mkt från den asiatiska maten vi är vana vid i Sverige vilket uteslutande är thaimat, vietnamesisk mat och kinesisk mat. Isåfall påminner den koreanska maten mer om den japanska maten, för man wokar inte allt i en stor wokpanna med olja, för att sen servera allt ihopblandat på en egen stor tallrik! Den koreanska och japanska maten innehåller helt andra råvaror och ingredienser än det sydostasiatiska köket gör också. Även riset är av en annan sort i Korea och Japan som använder rundkornigt ris, och inte jasminliknande ris.
Maten i Korea och Japan är mkt mer varierande och nyttiga. Ofta är grönsakerna inlagda eller färska, tillskillnad från en det sydostasiatiska köket med sin wok i olja.

Pga detta stör jag mig lite på att det sydostasiatiska köket är det kök i Sverige som alltid fått och får representera det sk asiatiska köket som ju skiljer sig enormt åt då Östasien är så stort! I alla sk asiatiska kokböcker som säljs i Sverige så ser man mat som bara respresenterar det sydostasiaatiska köket såsom Thailand, Vietnam, Kambodja, Burma, Laos, Filipinerna, Malaysia, Kina etc. Och överallt där det säljs asiatisk mat så är det mat från det sydostasiatiska köket, dvs Kinamat, thaimat eller andra matställen där de säljer friterat eller wokade nudlar och grönsaker etc. Det är mat som man inte äter i Korea. Visst äter man nudlar i Korea i vissa rätter men dessa wokas inte i olja och tillreds inte helt enkelt på samma sätt.

I det koreanska köket använder man helt andra råvaror/grönsaker, och man varken wokar eller friterar heller! Sötsur sås och friterade räkor i det kinesiska köket, är så långt ifrån man kan komma det koreanska köket!
Koreanska köket är mkt nyttigare och i min mening otroligt mkt godare också. Att tro att det sydostasiatiska köket är likadant som det koreanska/japanska är som att säga att svensk husmanskost och italiensk mat är likadan, fast med större skillnader ändå!

Minns när några besökande koreaner var på en asiatisk restaurang i Sthlm som även jag var på. De fick sötsur sås till, och de tittade konstigt på den röda såsen och frågade servitrisen vad det var för ngt. En koreanska kvinna sa: What is this? Is it ketchup?"

Med andra ord består en koreansk måltid oftast av:
1. En egen skål med ris (rundkornigt).
2. En egen skål med en "tunn" soppa.
3. Flera sidorätter, i gemensamma mindre skålar med olika inlagda och färska grönsaker och bönor, ibland någon röra. (Finare bjudningar brukar ha fler sidorätter)
4. En huvudrätt, antingen fisk eller kött, som oftast tillagas direkt på en bordsgrill på bordet.
5. När man går ut och äter i Korea, ställer de alltid fram varsitt glas och en kanna med vatten. Alltid!
(Och det är inget kranvatten. Trots att koreanerna kan dricka sitt eget vatten så gör de inte det. Utan det är alltid flaskvatten eller "renat" vatten). Om man sen vill beställa något annat att dricka som tex Soju som är en koreansk alkoholdryck, så får man givetvis göra det. Men färskt vatten dukar de alltid fram så fort man sätter sig.

* När man går ut och äter i Korea finns det alltid på alla bord boxar med ätpinnar, matskedar och servettboxar. I Korea äter man riset med en vanlig matsked! Sina ätpinnarna använder man till de övriga skålarna.

De där servetboxarna som blev populära i Sverige förra året, ni vet en papperbox där man tar en servett och så "kommer det upp" en ny servett. De kommer ursprungligen från Korea. Jag såg sådana servettboxar och lådor i Korea år 2004, men då hade de inte introducerats i Sverige ännu.

Bordgrillarna ser olika ut. Oftast är de inbyggda och eldas med kol eller el, men det finns även flyttbara.

En bild av hur koreanska middagar kan se ut!
Metallskålarna med lock är den egna risskålen, och brevid den egna soppskålen.
Ni ser även tången man vänder köttet med på bordsgrillen.


Lite festligare middag med tanke på alla olika rätter.




Det borde öppnas fler koreanska restauranger i Sverige. Än så länge finns det bara några stycken i Sthlm. Orsaken till det är att koreansk mat är inte lika känd, och behöver därför tillagas av koreaner och det finns inte många invandrade koreaner i Sverige, förutom vi adoptivkoreaner. (Vi adopterade koreaner är både den största gruppen adopterade).

Sydöstasiatisk mat kan du ju lätt tilllaga i Sverige. Skaffa en wokpanna. Gå till Ica och köp en påse frysta wokgrönsaker, äggnudlar, jasminris och nåt kött och woka eller fritera alltsammans i olja!

I det koreanska köket används andra råvaror/grönsaker som är svårare att få tag på, och köttet är ofta av högre kvalité såsom entrécote och är därmed dyrare.

Från tidsskriften IV nr. 12/2008 s. 13

Kineser, japaner och andra mongoliska folkslag har ett hudveck, som delvis täcker ögonlocket och innersta ögonvrån. Hudvecket som gör att ögonen ser sneda ut, är ett fettlager som troligen härrör från tiden då de mongoliska folkens förfäder bodde i iskalla arktiska områden. Fettet är ett isolerande lager som skyddade ögonen mot kylan. Samtidigt gör vecket ögonen smalare och skyddar till viss del mot de bländande reflexerna från snö och is.

Hudvecket kallas för epikantus och sträcker sig från näsan till yttre ögonvrån. Även till exempel europeiska och afrikanska barn har vecket innan deras näsrot växt ut från huvudet. När näsan växer, sträcks hudvecket ut och försvinner, men hos östasiater som har en mer platt näsrot bevaras vecket.

På bilden har Jen från bloggen frmheadtotoe.com visat en ny sminkning inspirerad av Taylor Swift.

Jen har så vackra anletsdrag. Taylor Swift ser så "nja" ut i jämförelse.

De svenska utgåvorna av koreanska nudlarna "Samyang" är inte goda. De har någon unken lukt och en konstig artificiell bismak som jag inte gillar. Förutom äckliga smaker att välja på, så smakar de nästan inget, då de är anpassade efter europeiska tungor.

Däremot älskar jag äkta koreanska nudlar som man kan köpa i Korea och även i koreanska affären på Luntmakaregatan i Sthlm. De är så himla goda. De är ju gjorde för koreaner och är lite starkare men med så mkt godare smak. I alla koreanska nudlar får man förutom själva kryddan också torkade små "grönsaker" i en påse. Gott.

Några av mina favoriter som både finns i plastförpackning och i burk. Dessa två sorter är två jättegoda, milda nudelsorter, men ändå smakar de mer än Samyangs lila sk "Spicey" i Sverige. Dessutom har de en mkt godare smak.

Australienska stjärnkocken Curtis Stone 35, är tillsammans med amerikanska skådespelerskan Lindsay Price 34. Hon spelade bla i tv-serierna Lipstick Jungle och original Beverly Hills 90210.

Att jag skriver om dem beror på att Lindsay är halvkorean, då hennes mamma är adopterad från Korea! Hon är dessutom vacker med fina kurvor :).

Miss Korea 2006 Lee HaNee aka Honey Lee.
Hon kom på fjärde plats i Miss Universum 2007.
Vann gjorde Miss Japan.
Honey Lee skulle ha vunnit om det inte hade varit för den dåliga koreanska tolken som översatte det Honey Lee svarade i sista utfrågningen. Tolken gjorde inte henne rättvisa alls, vilket drog ner poängen i sluttampen.
Honey Lee var den som lyste under hela kvällen.

Jag är trött på att få frågan: "Menar du Sydkorea eller Nordkorea?"

Så nu klargör jag det enkelt.

När man säger "Korea" menar man ALLTID Sydkorea.
Menar man Nordkorea så säger man Nordkorea.

Skillnaden mellan länderna? Jag hoppas ingen är så oallmänbildad att man ens frågar. Det är som natt och dag.
Men jag kan säga att Sydkorea är världens 12:e rikaste land och ett av världens ledande IT-länder med teknologi långt före oss.

Nordkorea, ja det är ett stängt och fattigt land med en diktator som styr med järnhand. De koreaner som befann sig i Nordkorea innan år 1950 när Koreakriget bröt ut, är med all sannolikhet kvar i Nordkorea, då det är ett stängt land.

Vill även tillägga: Fråga aldrig en adopterad korean i Sverige: Kommer du från Nord eller Syd? Vi blir innerst inne trött på den dumma fårgan. Är det inte uppenbart om det är Sydkorea eller Nordkorea?

ALLA adopterade koreaner i Sverige är från Sydkorea. Och vi koreaner är den största gruppen adopterade.
Av naturliga skäl har adoptionerna från Korea minskat drastiskt de senaste åren.

Anna Braun är ett hittebarn från Korea som adopterades till Sverige 1974. Nu har Anna fått sitt första barn, Isa, som är den första människa Anna känner som hon är biologiskt släkt med.

 

Anna, du har sagt att ditt liv saknar ett första kapitel. Hur påverkar det din syn på ditt eget barn?

- Jag skriver en dagbok till Isa. Vissa konkreta saker har blivit extra viktiga för mig som t ex födelsedata med klockslag, vikt och längd. Allt det jag själv aldrig fick veta. I och för sig är det inte så viktigt, men när jag var barn så pratade mina kamrater ofta hur mycket de hade vägt när de föddes och vilken tid de var födda. Jag kunde aldrig säga någonting. Så nu får Isa det.
- Men det allra viktigaste är att Isa får vara hos mig och Oskar.

Hur tänker du på ditt barns släktband och historia?
- Isa har fått tre namn. Isa är hennes eget namn. Namnet Christina fick hon för det är ett släktnamn på min mammas sida, om det hade varit en pojke hade det blivit från Oskars släkt. Hennes tredje namn är koreanskt, Soo, som betyder "långt och framgångsrikt liv". Detta koreanska namn bestämdes under vårt besök i Korea. Det kändes bra och naturligt.
- Isas bakgrund handlar inte så mycket om Korea utan snarare om att hon har en mamma som är adopterad. Det är speciellt i sig och det kommer vi att berätta för henne. Min, och vår, släkt är nu i Sverige.

Kommer du visa Korea för Isa?
- Den magnetiska kraften, ett måste att åka till Korea, som jag alltid har haft, finns kvar även nu. För mig känns det väldigt naturligt att tänka på att vi kommer åka till Korea igen, hela familjen. Det känns som om jag har varit där och bara åkt förbi men nu vill jag åka dit och lära känna landet. Under min resa till Seoul fick jag lära känna Joohee som är precis lika gammal som jag. Att hon finns kvar där känns skönt. Genom henne har jag fått en mer personlig kontakt med Korea. Och det var ju hon som föreslog det koreanska namnet Soo åt vår lilla dotter.
- Jag har fått ännu en koppling till landet, tack vare mitt barn. På min mammagrupp har jag träffat en kvinna, som också är adopterad från Korea. Hon har fått sitt första barn nu, precis som jag. Det känns som om vi haft samma känslor och funderingar om ivet och om våra adoptioner. Inte minst den speciella känsla att min dotter är den första människa som jag känner som jag är biologiskt släkt med.

 

av Kati Saarela