Till dig som vill adoptera ett barn
Detta är olika svar till en kvinna som vill adoptera ett barn. Jag tycker svaren är bra, kloka och tänkvärda för alla som har funderingar att adoptera ett barn.
Kommentarer:
"Det känns som om du bör ta reda på rätt mycket innan du ens funderar på att adoptera!
För det första:
Du ska inte adoptera för att "göra en insats" och "ta hand om ett stackars barn". Om det är dina huvudskäl så får du inte ens medgivande för adoption. En adoption ska ske för att du vill bli förälder till (ytterligare) ett barn. Ingenting annat. Det adopterade barnet har rätt att vara önskat för sin egen skull, inte bli betraktat som något sorts biståndsobjekt.
För det andra:
Du skriver att din man och du redan har egna barn. Det har min man och jag också. Två stycken. Vårt första egna barn fick vi genom adoption. Vårt andra genom att jag blev gravid och födde honom. Men våra egna är de båda två. Att adoptera betyder just att uppta som sin egen. Har man synen att adopterade barn inte är ens egna, så är man nog inte mogen för adoption.
För det tredje:
Det finns inte en massa barn som sitter runt om i världen och bara väntar på att få bli adopterade. Tvärtom. Den som vill adoptera ett barn på högst tre år och utan alltför allvarliga sjukdomar eller handikapp, får räkna med flera års väntetid. Det finns nämligen betydligt fler vuxna som vill adoptera, än det finns barn som behöver familj. I alla fall om man inte kan tänka sig en gravt handikappad sjuåring och det kan tyvärr inte de flesta (vilket jag inte på något sätt kritiserar, jag skulle nog inte heller våga mig på det).
För det fjärde:
Det är väldigt svårt att adoptera "privat". Att "bara" bo något år i barnets ursprungsland räcker sannolikt inte. Man ska i princip redan ha en stark koppling - exempelvis släktskap - till det enskilda barnet eller till landet. Annars är man hänvisad till att gå genom en adoptionsorganisation. Att åka till något land och "hitta" ett föräldralöst barn godkänns definitivt inte. Det fanns en tid när reglerna inte var så hårda, men det ledde tyvärr till att många barn adopterades på felaktiga grunder. Det förekom barnhandel och det hände att barn adopterades trots att de hade föräldrar som bara högst tillfälligt inte kunde ta hand om dem. För att slippa sådana tragedier stramade man upp reglerna betydligt.
För det femte:
Ja, det kostar mycket att adoptera. Som bäst kan man klara sig på runt 150 000 kr, men från vissa länder kostar det snarare det dubbla eller mer. Det beror lite på hur länge man måste stanna i landet, hur många resor man måste göra och landets löneläge. I ett låglöneland har ju även de barnskötare, socialarbetare, jurister och andra som är inblandade i adoptionen låga löner. I länder med ungefär samma ekonomiska nivå som Sverige - t ex Taiwan och Sydkorea - blir det dyrare. När adoptionen är genomförd får man ett bidrag på 40 000 kr, men resten måste man betala själv.
För det sjätte:
Om du, trots alllt detta, ändå tror att du kommer att vilja adoptera så småningom så bör du känna till de regler som gäller. Den som ansöker om adoption måste ha fyllt 25, men helst inte 43. Man ska vara frisk, även om vissa mindre fysiska åkommor kan accepteras. Den som har eller har haft psykiska problem, även om det bara rör sig om en lättare depression, kommer att få svårt att adoptera. Man bör ha en stabil ekonomi. Det betyder inte att man måste vara rik, men man ska helst ha fast jobb och man ska ha ordning på sina inkomster och utgifter. Förhållandet ska vara stabilt om man adopterar som par.
För det sjunde:
Om ni vill förbereda er för en framtida adoption finns det två saker ni kan göra. Ni kan gå den adoptionskurs som ni blir anvisade av er kommun. Den är ett villkor för att så småningom kunna få medgivande för att adoptera. Dessutom lär ni er mer och kommer lättare fram till om adoption är rätt väg till föräldraskap för just er. Ni bör så snart som möjligt bli sökandemedlemmar i en adoptionsorganisation. En del av den långa väntetiden för att få adoptera kan man börja "beta av" redan innan man har ett medgivande. Om ni betalar sökandeavgiften så ställs ni i en allmän kö. Den kötid ni samlar där får ni till godo den dag ni kommer så långt att ni kan börja köa för ett specifikt land. Undantagen som jag känner till är Kina och möjligen också de statliga barnhemmen i Colombia. Där är kötiden efter att man skickat sin ansökan till landet istället desto längre. Dock finns det en "snabbfil" i Kina för den som är beredd att adoptera ett barn med särskilda behov."
"Vi som adopterar gör det inte för att vara snälla, utan för att vi vill ha barn helt enkelt. Om man tänker på adoption av välgörenhetsskäl är man ute och seglar, om man nu inte adopterar ett barn som har mycket svåra funktionshinder eller har svårt att hitta familj av andra skäl.
Idag är det väldigt långa köer för att adoptera barn och det finns många fler familjer i kö för adoption än det finns barn som är adopterbara. Det är sant att det finns många barn som har det svårt i världen, men de flesta av dessa kommer aldrig ifråga för adoption eftersom det finns strikta regelverk för hur detta skall ske. Många länder är helt stängda för adoption överhuvudtaget.
Om man vill göra en riktig insats för barn som har det svårt ska man använda pengarna för stödjande verksamhet. Skaffa fadderbarn eller skänka pengar till olika organisationer. Kanske ta emot fosterbarn? Jag menar inte att vara elak med mitt inlägg men realistisk.
Om du nu funderar på adoption för att du helt enkelt vill ha fler barn och syskon till dina tvillingar, finns mycket info att hämta via mia.eu. Börja där!"
"Håller med ovanstående inlägg till fullo - att adoptera har överhuvudtaget inget med att vara snäll eller göra en god gärning. Jag och min man är föräldrar genom adoption och vi har vår egen lilla solskenshistoria förstås, men det är inget jag vill dela med någon som tycker att vi har gjort en fin insats. Såna åsikter gör mig bara trött. Vi adopterade för att vi ville ha barn, inte för att vi ville hjälpa ett barn!!!
Om du på allvar är intresserad av adoption, så finns mycket info på MIA:s hemsida som sagt."
SandraLindholm skrev 2010-08-25 15:00:10 följande:
"Jag tycker det är bland det finaste som man kan göra."
"Ja, jag håller med! Det är det finaste jag har gjort - inte mot mina barn utan mig själv! De är det bästa i hela världen. Våra helt EGNA barn som kommit till oss genom adoption. Jag kan se att du inte hunnit så långt i dina tankar och inte är insatt i adoptionsvärlden, och hur man "uttrycker" sig. Förstår också att du menar väl, men det är vissa saker du bör tänka på.
Att adoptera barn är att ta till sin egen, så a-barn är egna barn, lika mycket som hemmagjorda.
Att säga att det är en god gärning att adoptera ett barn ska man undvika. Våra barn ska aldrig nånsin behöva känna sig som välgörenhetsobjekt eller stå i tacksamhetsskuld, utan helt enkelt önskade och älskade för sin egen skull.
Vad som krävs för att få adoptera? För det första man ska ha klart för sig varför man vill adoptera, dvs adoptera av den rätta anledningen. Man ska kontakta sin kommun och be om att få bli utredd för lämplighet. Man ska ansluta sig till en eller flera organisationer som förmedlar adoptioner. Man ska vara gift (om man är ett par)."
"Jag tror personligen (utan att själv vara adoptivförälder), att det som gör att många adoptivföräldrar tröttnar på sådana kommentarer, är att de tex kan få kommentarer från vilt främmande människor på stan (inför barnen), att de är SÅDANA FINA MÄNNISKOR, som tar hand om ett barn sådär, som inte är ens EGET. Det har tex hänt en nära släkting till mig, när jag var med. Förstå hur det barnet måste uppfatta det, att mamma och pappa har varit snälla, som tagit emot det. Inget barn ska någonsin behöva känna en tacksamhetsskuld mot sina föräldrar. Adoptivföräldrar är inte duktigare eller bättre än andra föräldrar. Oavsett sättet som barnen kommer till en, så är det ju barnlängtan som styr. Ingen skulle komma på tanken att säga till en biologisk mamma, att vad snäll och duktig hon varit, när hon uthärdat en hel graviditet och förlossning, för att just det barnet skulle få födas och få en familj."
Kommentarer:
"Det känns som om du bör ta reda på rätt mycket innan du ens funderar på att adoptera!
För det första:
Du ska inte adoptera för att "göra en insats" och "ta hand om ett stackars barn". Om det är dina huvudskäl så får du inte ens medgivande för adoption. En adoption ska ske för att du vill bli förälder till (ytterligare) ett barn. Ingenting annat. Det adopterade barnet har rätt att vara önskat för sin egen skull, inte bli betraktat som något sorts biståndsobjekt.
För det andra:
Du skriver att din man och du redan har egna barn. Det har min man och jag också. Två stycken. Vårt första egna barn fick vi genom adoption. Vårt andra genom att jag blev gravid och födde honom. Men våra egna är de båda två. Att adoptera betyder just att uppta som sin egen. Har man synen att adopterade barn inte är ens egna, så är man nog inte mogen för adoption.
För det tredje:
Det finns inte en massa barn som sitter runt om i världen och bara väntar på att få bli adopterade. Tvärtom. Den som vill adoptera ett barn på högst tre år och utan alltför allvarliga sjukdomar eller handikapp, får räkna med flera års väntetid. Det finns nämligen betydligt fler vuxna som vill adoptera, än det finns barn som behöver familj. I alla fall om man inte kan tänka sig en gravt handikappad sjuåring och det kan tyvärr inte de flesta (vilket jag inte på något sätt kritiserar, jag skulle nog inte heller våga mig på det).
För det fjärde:
Det är väldigt svårt att adoptera "privat". Att "bara" bo något år i barnets ursprungsland räcker sannolikt inte. Man ska i princip redan ha en stark koppling - exempelvis släktskap - till det enskilda barnet eller till landet. Annars är man hänvisad till att gå genom en adoptionsorganisation. Att åka till något land och "hitta" ett föräldralöst barn godkänns definitivt inte. Det fanns en tid när reglerna inte var så hårda, men det ledde tyvärr till att många barn adopterades på felaktiga grunder. Det förekom barnhandel och det hände att barn adopterades trots att de hade föräldrar som bara högst tillfälligt inte kunde ta hand om dem. För att slippa sådana tragedier stramade man upp reglerna betydligt.
För det femte:
Ja, det kostar mycket att adoptera. Som bäst kan man klara sig på runt 150 000 kr, men från vissa länder kostar det snarare det dubbla eller mer. Det beror lite på hur länge man måste stanna i landet, hur många resor man måste göra och landets löneläge. I ett låglöneland har ju även de barnskötare, socialarbetare, jurister och andra som är inblandade i adoptionen låga löner. I länder med ungefär samma ekonomiska nivå som Sverige - t ex Taiwan och Sydkorea - blir det dyrare. När adoptionen är genomförd får man ett bidrag på 40 000 kr, men resten måste man betala själv.
För det sjätte:
Om du, trots alllt detta, ändå tror att du kommer att vilja adoptera så småningom så bör du känna till de regler som gäller. Den som ansöker om adoption måste ha fyllt 25, men helst inte 43. Man ska vara frisk, även om vissa mindre fysiska åkommor kan accepteras. Den som har eller har haft psykiska problem, även om det bara rör sig om en lättare depression, kommer att få svårt att adoptera. Man bör ha en stabil ekonomi. Det betyder inte att man måste vara rik, men man ska helst ha fast jobb och man ska ha ordning på sina inkomster och utgifter. Förhållandet ska vara stabilt om man adopterar som par.
För det sjunde:
Om ni vill förbereda er för en framtida adoption finns det två saker ni kan göra. Ni kan gå den adoptionskurs som ni blir anvisade av er kommun. Den är ett villkor för att så småningom kunna få medgivande för att adoptera. Dessutom lär ni er mer och kommer lättare fram till om adoption är rätt väg till föräldraskap för just er. Ni bör så snart som möjligt bli sökandemedlemmar i en adoptionsorganisation. En del av den långa väntetiden för att få adoptera kan man börja "beta av" redan innan man har ett medgivande. Om ni betalar sökandeavgiften så ställs ni i en allmän kö. Den kötid ni samlar där får ni till godo den dag ni kommer så långt att ni kan börja köa för ett specifikt land. Undantagen som jag känner till är Kina och möjligen också de statliga barnhemmen i Colombia. Där är kötiden efter att man skickat sin ansökan till landet istället desto längre. Dock finns det en "snabbfil" i Kina för den som är beredd att adoptera ett barn med särskilda behov."
"Vi som adopterar gör det inte för att vara snälla, utan för att vi vill ha barn helt enkelt. Om man tänker på adoption av välgörenhetsskäl är man ute och seglar, om man nu inte adopterar ett barn som har mycket svåra funktionshinder eller har svårt att hitta familj av andra skäl.
Idag är det väldigt långa köer för att adoptera barn och det finns många fler familjer i kö för adoption än det finns barn som är adopterbara. Det är sant att det finns många barn som har det svårt i världen, men de flesta av dessa kommer aldrig ifråga för adoption eftersom det finns strikta regelverk för hur detta skall ske. Många länder är helt stängda för adoption överhuvudtaget.
Om man vill göra en riktig insats för barn som har det svårt ska man använda pengarna för stödjande verksamhet. Skaffa fadderbarn eller skänka pengar till olika organisationer. Kanske ta emot fosterbarn? Jag menar inte att vara elak med mitt inlägg men realistisk.
Om du nu funderar på adoption för att du helt enkelt vill ha fler barn och syskon till dina tvillingar, finns mycket info att hämta via mia.eu. Börja där!"
"Håller med ovanstående inlägg till fullo - att adoptera har överhuvudtaget inget med att vara snäll eller göra en god gärning. Jag och min man är föräldrar genom adoption och vi har vår egen lilla solskenshistoria förstås, men det är inget jag vill dela med någon som tycker att vi har gjort en fin insats. Såna åsikter gör mig bara trött. Vi adopterade för att vi ville ha barn, inte för att vi ville hjälpa ett barn!!!
Om du på allvar är intresserad av adoption, så finns mycket info på MIA:s hemsida som sagt."
SandraLindholm skrev 2010-08-25 15:00:10 följande:
"Jag tycker det är bland det finaste som man kan göra."
"Ja, jag håller med! Det är det finaste jag har gjort - inte mot mina barn utan mig själv! De är det bästa i hela världen. Våra helt EGNA barn som kommit till oss genom adoption. Jag kan se att du inte hunnit så långt i dina tankar och inte är insatt i adoptionsvärlden, och hur man "uttrycker" sig. Förstår också att du menar väl, men det är vissa saker du bör tänka på.
Att adoptera barn är att ta till sin egen, så a-barn är egna barn, lika mycket som hemmagjorda.
Att säga att det är en god gärning att adoptera ett barn ska man undvika. Våra barn ska aldrig nånsin behöva känna sig som välgörenhetsobjekt eller stå i tacksamhetsskuld, utan helt enkelt önskade och älskade för sin egen skull.
Vad som krävs för att få adoptera? För det första man ska ha klart för sig varför man vill adoptera, dvs adoptera av den rätta anledningen. Man ska kontakta sin kommun och be om att få bli utredd för lämplighet. Man ska ansluta sig till en eller flera organisationer som förmedlar adoptioner. Man ska vara gift (om man är ett par)."
"Jag tror personligen (utan att själv vara adoptivförälder), att det som gör att många adoptivföräldrar tröttnar på sådana kommentarer, är att de tex kan få kommentarer från vilt främmande människor på stan (inför barnen), att de är SÅDANA FINA MÄNNISKOR, som tar hand om ett barn sådär, som inte är ens EGET. Det har tex hänt en nära släkting till mig, när jag var med. Förstå hur det barnet måste uppfatta det, att mamma och pappa har varit snälla, som tagit emot det. Inget barn ska någonsin behöva känna en tacksamhetsskuld mot sina föräldrar. Adoptivföräldrar är inte duktigare eller bättre än andra föräldrar. Oavsett sättet som barnen kommer till en, så är det ju barnlängtan som styr. Ingen skulle komma på tanken att säga till en biologisk mamma, att vad snäll och duktig hon varit, när hon uthärdat en hel graviditet och förlossning, för att just det barnet skulle få födas och få en familj."
Kommentarer
Trackback
