Från SVTs "Din Släktsaga" 2004: Annas och Isas saga börjar nu
Anna, du har sagt att ditt liv saknar ett första kapitel. Hur påverkar det din syn på ditt eget barn?
- Jag skriver en dagbok till Isa. Vissa konkreta saker har blivit extra viktiga för mig som t ex födelsedata med klockslag, vikt och längd. Allt det jag själv aldrig fick veta. I och för sig är det inte så viktigt, men när jag var barn så pratade mina kamrater ofta hur mycket de hade vägt när de föddes och vilken tid de var födda. Jag kunde aldrig säga någonting. Så nu får Isa det.
- Men det allra viktigaste är att Isa får vara hos mig och Oskar.
Hur tänker du på ditt barns släktband och historia?
- Isa har fått tre namn. Isa är hennes eget namn. Namnet Christina fick hon för det är ett släktnamn på min mammas sida, om det hade varit en pojke hade det blivit från Oskars släkt. Hennes tredje namn är koreanskt, Soo, som betyder "långt och framgångsrikt liv". Detta koreanska namn bestämdes under vårt besök i Korea. Det kändes bra och naturligt.
- Isas bakgrund handlar inte så mycket om Korea utan snarare om att hon har en mamma som är adopterad. Det är speciellt i sig och det kommer vi att berätta för henne. Min, och vår, släkt är nu i Sverige.
Kommer du visa Korea för Isa?
- Den magnetiska kraften, ett måste att åka till Korea, som jag alltid har haft, finns kvar även nu. För mig känns det väldigt naturligt att tänka på att vi kommer åka till Korea igen, hela familjen. Det känns som om jag har varit där och bara åkt förbi men nu vill jag åka dit och lära känna landet. Under min resa till Seoul fick jag lära känna Joohee som är precis lika gammal som jag. Att hon finns kvar där känns skönt. Genom henne har jag fått en mer personlig kontakt med Korea. Och det var ju hon som föreslog det koreanska namnet Soo åt vår lilla dotter.
- Jag har fått ännu en koppling till landet, tack vare mitt barn. På min mammagrupp har jag träffat en kvinna, som också är adopterad från Korea. Hon har fått sitt första barn nu, precis som jag. Det känns som om vi haft samma känslor och funderingar om ivet och om våra adoptioner. Inte minst den speciella känsla att min dotter är den första människa som jag känner som jag är biologiskt släkt med.
av Kati Saarela
