jordbubban

Varför är det ok att säga att huvudsaken är att barnet är friskt, när man inte får säga att man önskar att det vore ett visst kön? Även ett barn som inte är 100% friskt, vad nu det betyder kan vara underbart och älskat.

"Min son är normalt en väldigt aktiv kille, och gillar när det händer saker. Men han kan mycket väl sitta still och leka med sina leksaker i långa stunder om han känner för det. Hemma är det bara jag och sonen, ibland hans pappa som inte bor hos oss och även jobbar utomlands. Han träffar sin mormor minst en gång i veckan, men i övrigt umgås vi inte så mycket med släktingar eller vänner. Andra barn träffar han mest på dagis och på lekplatserna.

Sonen är två år och tre månader gammal, och igår var vi samlade hos hans mormor för att fira en släktings födelsedag. Vi och ungefär tio andra släktingar.

Han började testa gränser redan på förmiddagen, genom att springa och gräva i mormors rabatter. Hans Mormor och jag är vana vid gränstestandet, och vi tog gång efter gång bort honom ur rabatten och sade STOPP och förklarade med lätta ord att det var fel att göra så.

Bort mot eftermiddagen när våra släktingar (alla som nu har egna tonåringar (alltså har haft småbarn)  varav vissa tonåringar var med) började anlända stirrade min son upp sig ytterligare. Han var förstås jätteglad över att få träffa alla människor och ville leka med alla, hela tiden, vilket inte alla släktingar var så glada över. Han sprang runt på tomten och fortsatte med sitt gränstestande genom att kasta stenar och gräva i jorden, skrika och busa, och slutade förstås inte vid första eller femte tillsägelse. Men vilken gränstestande tvååring gör det?

Det var väl okej medan vi var ute. Jag fick bara höra ett par kommentarer om att han var väldigt aktiv och tydligen inte kunde sitta still, att han var vild och oregerlig. Men jag stod ut.  När vi vid 19-tiden gick in i det lilla huset bestående av två rum och kök blev det dock för mycket för mig. Det var trångt och min son var itne ett dugg lugnare. Han ville fortsätta leka och busa, hjälpa till med kaffekopparna och tallrikarna som skulle dukas fram, men ingen ville leka eller låta honom hjälpa till. Han for fram och tillbaka i rummet, och upp och ner i soffan. Han satt ett par sekunder, sen tröttnade han. Tallriken blev kladdig av tårtan och då ville han torka den med en servett vilket innebar att han välte hela sin tallrik. När han skulle gå från soffan ut på golvet råkade han dra sin filt i en annan tallrik med tårta och han snubblade över ett par fötter och slog sig och skrek.

Hela tiden blev jag översållad med högljudda kommentarer från en 17årig systerdotter:
"Han är helt omöjlig"
"Mina barn ska minsann vara väluppfostrade och sitta still och vara tysta"
"Fan vad han är ouppfostrad"
"Kan den jävla ungen sluta"
"Han är ju dum"
"Han är helt sjuk i huvudet"
"Han måste ha DAMP"

Hennes föräldrar, min syster med man, satt precis bredvid och sa inte ett ord. Jag blev bara argare och argare. Tillslut tog jag min son, sa Hejdå och gick hem.  Det är INGET fel på min son. Måhända att han var lite stirrig igår, men det är inte så konstigt när han träffar på 10 släktingar som vi bara träffar ett par gånger om året. Och ja, han är väldigt aktiv och har svårt för att vara i ro med mycket folk runtomkring sig. Något han ska få lite extra hjälp med på dagis till hösten. Men att gå så långt som mina släktingar igår, och speciellt min systerdotter. Nej, det kan jag inte acceptera.

Jag är så besviken och ledsen på mina släktingar som hela tiden klankade ner på min son. Jag förstår inte hur man kan göra så!? Har de inget vett i huvudet?"


Jag håller med i dessa kommentarer:

Om de stannar när 2 åringen välter tårttallrikar, skriker och stör alla andra större delen av dagen så får nog ts acceptera att andra säger ifrån!


Jag kan förstå att hon sa så. Ditt barn verkar ouppfostrat. Finns inget jobbigare än ungar som ska ta över hela showen och skrika, gapa, hoppa, skutta runt, ta i allt, lägga sig i och ha sönder saker. Riva i rabatter och kasta stenar?! Skämtar du? Skulle be dig gå hem med din son om jag hade dig och ditt barn som gäst.


Sen när är andras barn någon annans bekymmer än föräldrarnas? Om man har barn vet man även att en 17 åring exploderar i frustration efter flera timmars terroriserande. Jag anser att ts skulle haft hyfs nog att ta undan ungen från de 20 andra i sällskapet efter en liten stund. Inte att hon skulle ha väntat i 3.5 timmar! Jag har flera barn och jag stör mig på curlingmorsor som tror det skadar ungarna att få lära sig att uppföra sig bland andra.


Jag hade också blivit galen om jag var tvingad att umgås med en unge som höll på sådär. Det är DITT ansvar att se till att han lugnar ner sig. Jag hatar morsor som lite lamt och slappt med ett illa dolt léende "säger till" barnet att de ska sluta. DU är mamma, DU ska se till att han slutar. Tycker synd om de andra gästerna som blev överröstade av din son hela tiden.


Så man är oartig om man kräver att folk ska hålla koll på sina ungar? Och det finns inget alternativ mellan att sitta still på soffan och bete sig som en liten djävul? Om någon hade haft med en sådan unge som i TS hemma hos mig och haft samma attityd som TS och vissa andra i tråden, hade vederbörande åkt ut så det visslade om det!


@ Anonym - Eh, du ser ingen skillnad mellan ett barn som river i porslin, kastar sten, springer i blomrabatter, med ett barn som har svårt att sitta still? Kan man inte hantera situationen tar man barnet därifrån och låter det inte löpa amok.


Jag häpnar över att så många tycks anse på fullt allvar att det är helt ok att en unge beter sig så illa som ts beskriver att hennes gjorde. Visst, de är nya små människor men de ska lära sig hur man uppför sig i världen och det är det vi föräldrar som ska lära dem. Jag hade blivit skogstokig om ett av mina barn hade uppfört sig som ts barn. Då hade jag lyft bort dem ur rummet och gått ut med dem. Till skillnad från rätt många här, anser jag inte att hela min omgivning ska behöva vare sig anpassas till mina barn, eller stå ut med att de uppför sig illa.


Tycker ts beskriver mycket bra att hon låter 2 åringen bestämma, att hon inte klarar av att gränssätta och att hon inte respekterar sin omgivning. 20 personer på liten yta i drygt 3 timmar och ts anser inte barnet var sååå besvärlig och att omgivningen borde ha lekt med hennes barn. De andra var där för att fira hennes mor... antar att ts också var det men av någon anledning verkar födelsedagsbarnet ha kommit i skymundan.


Viss tolerans är inte samma sak som att man ska behöva stå ut med en oregerlig unge under 3.5 timmars födelsedagsfirande! Något är fel om man som förälder inte kan lugna sin avkomma på den tiden.


Klart det var ungens mamma som fick en smäll på sitt ego. Hade barnet uppfattat 17 åringens kommentar och tagit illa vid sig hade det varit ett verkligt problem. Efter att ha haft en besvärlig 2 åring i centrum av firandet i flera timmar är det mer förvånande att inte fler sa ifrån.


Väl kraftigt att vräka ur sådana kommentarer om ett litet barn, men kanske bör du ts ta det som en uppmaning att fostra din son?


Varför ska de andra vuxna leka med barnet? Det uppmuntrar ju ungen till att fortsätta tillfredställa sitt uppmärksamhetsbehov. Gränsdragning kanske hade vart något för TS. Och nej, att säga till sitt barn och sen låta det upprepa exakt samma beteende, det är INTE gränsdragning.


Jag undrar mer vad det är med alla dessa nutidens mammor som inte klarar av att hantera sina barn utan låter dem härja fritt oavsett om de är i en lekpark, i kyrkan eller på ett födelsedagsfirande. Alla uppskattar inte att en snorig unge pillrar på den plockmat alla ska ta av. Alla tycker inte att det är charmigt med en unge som får trotsa timme ut och timme in utan att en förälder reser sig upp och tar bort det stackars oregerliga barnet från den, uppenbarligen för jobbiga situationen.


Systerdottern sa nog bara vad alla tänkte, eftersom ingen annan sa till henne. Hade det varit min son som for runt så hade jag försökt lugna ner honom eller åkt hem. Hade du varit min syster så hade jag bett dig lugna ner din son..


Jag har barn, tre stycken tom, och den yngsta var så vild och överallt som liten, och nej jag hade inte låtit henne bete sig så som du skriver att din son gör.
Hade det varit en barnkalas ja, men ett vuxenkalas, ja då får man se till att barnet inte stör alla andra, så enkelt är det. Oftast fick jag (eller pappan) spendera tid ute eller i ett annat rum med henne, eller ha henne i knät, eller helt enkelt stanna hemma... Bara för att man är ett barn ska man inte förstöra för alla andra.

Som boende i Kenya tycker jag att man är lite galen när man som svensk i Sverige inte utnyttjar de vaccinationsprogram som erbjuds gratis. Personligen tycker jag det är ett hån mot alla de barn som dör av så onödiga sjukdomar som mässlig på denna kontinent.
Västvärlden har lyckats "utrota" många sjukdomar tack vare vaccinationer men det bygger ju också på att de flesta låter vaccinera sig.


Det är väldigt egoistiskt att inte vaccinera sitt barn. Då är det ju tack vare att alla andra vaccinerar sina barn som ditt barn ev. kommer klara sig undan enkla barnsjukdomar som kan ge svåra konsekvenser i form av tex hjärnhinneinflammation som kommer i samband med mässling. Mässlingsepidemier har bl.a. brutit ut hos barn i antroposofkollektiv, där barn avlidit till följd av sin mässling. Det är betydligt större risker med mässling än med vaccinationsbiverkningar (som nästan ingen får).

Det är väl bara om ni åker utomlands ni måste tänka er för om ni har ett ovaccinerat barn, eftersom man av ekonomiska skäl inte är lika noga med vaccinationer där. Ert barn kan lätt smittas om ni åker utanför Sverige. Tack vare att så många vaccinerar sina barn i Sverige, så sprids dessa barnsjukdomar nästan bara i kollektiv av ovaccinerade barn.

Jag tycker det är oerhört egoistiskt att inte vaccinera sitt eget barn, och därmed låta andra ta ansvar för att inte farliga barnsjukdomar sprids.

Jag läste en tråd på familjeliv.se som handlade om vad folk stör sig på hos andras ungar. Då skrev många ungar som inte kan säga hej, hejdå och tack. Vissa mammor svarade att deras barn tillhör skaran som inte säger hej, hejdå och tack. Men att de inte vill pusha dem för att de är blyga av sig. Då svarade jag såhär:

"De värsta ungarna är de till föräldrar som curlar dem och inte ens kan lära dem lite vett i skallen. Varför ska man inte pusha sina barn att säga hej, hejdå och tack bara för att de är blyga?! Då lär de sig aldrig. Blygheten kan sitta i hela livet och då är det ingen som tar hänsyn till blyghet. Jag ser det som ohyfs med ungar som inte kan hälsa och tacka. Själv var jag blyg som barn, men hälsa och tacka kunde jag. Grundläggande vardagshyfs är A och O!"

"Måste bara få skriva av mig. Är så jäkla förbannad. Min man kom nyss hem och var jättekonstig. Vi åt middag och jag frågade gång på gång om det var något fel. Vi har inte bråkat eller så, och så här brukar han bara bli när han pratat med häxjäveln till svärmor. Jag fortsätter att fråga vad det var men han sa bara att det inte var nåt.

Sedan efter ett tag när vi pratade om något helt annat så kommer det fram att han pratat med hans mamma idag och hon är missnöjd med mig. För att vi inte varit och hälsat på dem på länge (tydligen är det mitt fel). Sedan sa kärringen att min man borde skilja sig från mig och hitta någon annan.

Jag är så jävla förbannad. Jag har aldrig gjort kärringen nåt dumt (ja jag vet att jag svär lite nu men det beror på att jag är så upprörd). Och varför är min man så jävla feg att han inte vågar ta mig i försvar? Vi har varit tillsammans i många år, men kärringen verkar aldrig kunna acceptera mig.

Jag blir så otroligt ledsen och förbannad på min man. Hur kan man vara så feg att man inte tar mig i försvar? Hur kan man vara så rädd för sin egen mamma? En mamma som lägger sig i allt. Hon ska nästan veta hur många gånger man går på toa om dagen. Min sambo måste sätta ner foten och säga nej till kärringen nån jävla gång!"


Kommentar från en kille:
TS, känner SÅ väl igen mig i din situation. Och ja, det ÄR fegt att din man inte vågar ta ditt parti. Det är precis vad han ska göra, för att visa svärmor att det är dig han har valt, och att hon får acceptera det! Det har förvånat mig så många gånger, hur gamla människor, som borde veta bättre och ha livserfarenhet, visar sig vara dom mest korkade av allihopa.

Kommentar från en tjej:
Alltså jag blir så arg på sånt här. Min svärfar är också på samma sätt fast inte lika grov som din svärmor brukar vara. Men jag har satt ner foten och sagt till min man att har svärfar något otalt med mig (gubben känner mig inte ens för han har aldrig bemödat sig) så får han ta det med mig. Han ska inte gå också snacka skit (för det är vad han gör) bakom min rygg till min sambo. Och om han säger saker så vet jag inte det för sambon berättar inte längre och han beter sig inte konstigt mot mig, men jag VÄGRAR åka dit och hälsa på. I andra sammanhang (jul, midsommar och födelsedagar) då hela familjen är samlad är jag vänlig mot honom men håller avståndet.

Be din sambo att välja. Antingen väljer han dig och säger ifrån när din svärmor ringer och snackar skit och så vidarebefordrar han inte skiten till dig, eller så är det adjöss äktenskap. Så skulle jag ha gjort och så HAR jag gjort. Han har valt att leva med dig och både han och din svärmor beter sig mycket illa mot dig när de snackar skit på detta viset. Och så undrar de varför du inte vill hälsa på? Galningar båda två! Fy för såna människor!

Kommentar från mig:
Sådana här svärmödrar är det värsta som finns. Karlfan borde ta sin fru i försvar och säga till modern på skarpen. För om han älskar sin fru och valt att leva med henne, ja då är det DE TVÅ först och främst. Och om karln har någon självrespekt, stolthet och dignity så accepterar man inte att ens mamma beter sig så mot kvinnan han valt! Morsan får väl acceptera att han har ett eget liv för tusan. Usch för mödrar som ger sina sk "älskade" söner dåligt samvete. Skulle jag aldrig göra.

"Har läst i många trådar att tjejerna skall minsann acceptera att mannen har barn sedan tidigare, acceptera att hans barn alltid går först även framför gemensamma barn, att pappan och mamman skall ha mycket kontakt för barnens skull osv. Att man visste när man träffades att han hade barn. Och kan man inte acceptera hela paketet (vad det nu innebär), så skulle man aldrig inlett ett förhållande med denna man.

Men.....jag tycker man kan ställa det åt andra hållet. Om en man har barn sedan tidigare förhållande, som inte har löst konflikten med sitt ex och gått vidare, som inte kan tillgodose alla i familjen utan endast de barnen han har med sitt ex -Ja då skall HAN inte gå in i ett nytt förhållande!!! Det är inte sjysst att utsätta sin nya sambo för allt vad det innebär. Bli indragen i hans skit! Att jag, mina barn och våra barn skall bli lidandes för att han har skiljt sig innan. Många säger att skilsmässobarnen inte har bett om att hamna i den sitsen och att det är synd om dem för att deras mamma och pappa inte bor ihop. Men jag kan säga att våra gemensamma barn och mitt barn sedan tidigare har inte heller bett om att hamna i den sistsen som de sitter i, min man skaffat andra barn tidigare och att han och hans ex inte kunde hålla ihop. Det är synd om våra barn också som drabbas av min mans skit som han drar med sig in i hela familjen.

Jag har barn sedan innan och min man har barn sedan innan, vi har två gemensamma. Aldrig hade jag trott att livet skulle bli så här! Att hans ex skulle kunna få utrymme och förstöra så mycket som hon gjort, jag trodde ju de var färdiga med varandra när vi träffades. Att hans barn med exet skulle vara viktigare än våra gemensamma, jag trodde han skulle älska alla sina barn lika mycket och visa det också. Känner snart att jag ligger kvar som en blöt fläck på golvet och jag visste definitivt inte allt vad det innebar med att min man hade barn sedan innan skulle ge mig så mycket skit. Hade jag vetat det jag vet nu, hade jag ALDRIG inlett ett förhållande med denna man, och definitivt inte skaffat barn.

Jag måste varit blåögd som trodde att han skulle behandla barnen lika och älska dem lika mycket. Att vi skulle kunna känna oss som en familj, jag och min man med alla barnen. Inte min man och hans barns sedan tidigare, och jag, mitt barn och våra gemensamma barn för sig."


Kommentar:

"Mycket bra reflektion!
I många fall så tror jag den där upplevelsen av att mannen prioriterar sina "första" barn beror på att han har dåligt samvete för att han lämnat dem och därför överdriver åt fel håll.

Exempel: 1. Hur hanterar man en familj man lämnat? Satsa lite extra på barnen för att de inte ska känna sig övergivna - att det sedan innebär att man gör samma sak mot de nya barnen går dem spårlöst (eller inte?) förbi.
2. Hur hanterar man ett one-night-stand med en tjejkompis? Man är överdrivet uppmärksam för att inte missa en ev. ledsenhet så till den milda grad att man sabbar den relation som fanns innan.
3. Hur hanterar man sin mamma som känner sig ensam nu när man skaffat egen familj? Man låter sin mamma ta barnets mammas plats i familjen och blir mycket förvånad över att barnets mamma tycker illa vara ."

Kommentar:

Min man och jag har också ensamt ansvar för hans pappa som närmar sig 80 år (fick barn väldigt sent). Det är inget roligt. Hans bror har flytt landet och hör bara av sig på msn någon enstaka gång. Vi tar lärdom av detta och kommer se till att själva flytta in på ålderdomshem och inte lasta över oss på barnen.

"10 personer är alltså redo att byta ut sina barn om det visar sig att barnen inte har "rätt" gener. Vilken tur att jag slipper ha någon av dessa tio personer till föräldrar! Jag är visserligen rätt säker på att min mamma och pappa är det både biologiskt och på alla andra sätt, men jag hade ändå inte velat vara så utbytbar för dem.
Jag tror inte att någon skulle anse det vara enkelt att lämna ifrån sig det barn de tagit hand om och älskat under två år. Men jag är ändå storligen förvånad över att någon ens kan tänka sig möjligheten att byta. Vad betyder själva samvaron med barnet för er? Är det viktigare att barnet har din näsa och din mans hårfärg än att du ammat, skött om, busat med och tröstat barnet under två hela år?"

"Min dotter är två år och jag skulle aldrig byta bort henne. Skulle någon komma och säga att barnen blivit förväxlade hade det inte spelat någon roll. Jag hade velat träffa det andra barnet och skapa en relation men för övrigt låtit familjerna fortsätta sina liv som vanligt."

"Jag skulle äldrig byta ut min älskade 2 åring."


Om det var en 6 månaders baby som förväxlats:

"Nej men herregud! Självklart inte! Hur kan man som förälder rösta ja? Kan ni alltså titta på ert barn, er bebis och tänka: "Nej du, du åker bort! Jag ska ha ungen med mina gener"

"Men vad i det biologiska är viktigt? Vad är det för relation du tror att du ska få med ett barn bara för att den delar dina gener? Jag blir faktiskt väldigt illa berörd vid tanken på att folk älskar sina bebisar så lite, att de kan byta bort dem bara sådär. "

"Jag skulle inte vilja byta. Jag har ju haft det barnet i 6 månader då, lärt känna h*n och fäst mig. Oavsett vad DNA säger så är det ju mitt barn. Blod behöver inte alltid vara tjockare än vatten. Det andra barnet är ju ett främmande barn för mig."

"Om jag hamnade i den situationen skulle jag nog inte vilja byta. Det är ju barnet jag haft hos mig som jag lärt känna och älskar. Det är det barnet jag ammat, bytt på och tröstat. Som jag burit och sjungit för. Som jag snusat på och gosat med. Det andra barnet är mitt biologiska barn, men en främmande människa.
Blodsband gör inte en förälder. Nej, jag skulle inte bytt."

"För en gångs skull håller jag med dig till 100%. För mig är det detsamma som att säga, nej mitt barn är egentligen inget värt för mig när någon säger att de skulle byta.
HUR KAN man ens tänka tanken på att lämna ifrån sig sin älskade halvårsunge, låta någon annan ta hand om barnet man lärt känna och knutit an till under sex månader? Herregud, om det hänt mig och den andra familjen velat byta hade jag tagit min unge som jag haft hela dess liv och stuckit utomlands. INGEN tar MINA ungar, biologiskt eller inte kvittar."

"Jag har en 6 månaders liten pojke nu...SKulle ALDRIG byta bort honom...Även om fallet hade vart så att han inte va min biologiskt. Men han e MIN SON ändå. Älskar ju honom för den han e..."

"Jag kan säga så här i alla fall: En nyfödd skulle jag bytt direkt. En sex månaders...njaaaa... vete fan om jag skulle klara det. Kanske. Eller...? En treåring - Aldrig i livet."

"Nu har jag funderat. Nu kan jag svara ordentligt på frågan i TS. Nej, jag skulle inte bytt bort en sex månaders. Det barnet skulle vid det laget redan ha blivit mitt barn. Frågan man får ställa sig är: Vad är ens barn? Det barnet man födde fram under förlossningen eller det barnet man lärt känna och älska? Men jag skulle vilja hålla kontakten regelbundet med den andra familjen, för att få en bit av mitt biologiska barn. Jag skulle dock aldrig kräva att få båda barnen. Så ego får man bara inte vara. Den andra familjen sitter ju i samma sits."

"ALDRIG I LIVET.. Min son är sju månader och jag skulle aldrig byta bort honom, inte ens om det visade sig att han inte var min. Skulle aldrig vilja det, nej. Mitt hjärta skulle brista. Det är han som är min son, den andra pojken skulle vara mitt biologiska barn, men inte min son, som jag älskat, tagit hand om, sett utvecklas.. NEJ. det känns så fel, helt fel. Jag skulle nog dö på kuppen. De skulle nog få behålla båda två, jag kan inte se att jag skulle vilja ha tillbaka det barnet jag egentligen fött. Det skulle inte vara rättvist mot det barnet, jag skulle nog aldrig kunna ta ett barn ifrån den person de anser vara dess mamma och pappa och rycka upp hela dess värld.. Dessutom skulle jag inte klara av att helt plötsligt ha ett främmande barn i huset.."

"Jag har varit tillsammans med en kille i 6 månader. Känt varann i över 2 år. Har aldrig varit hemma hos honom, han bor 20 mil bort och jag har små barn. Lättare att han har kommit till mig.
Nu på jul har jag absolut ingen att vara med förutom med mina 2 små barn. De är väldigt trygga med min pojkvän, den yngre kallar honom "pappa". Min pojkvän ska fira jul med sina föräldrar och dem har jag aldrig träffat. Jag tycker det är en självklarhet att vi träffas på julaftonskvällen. Rätt eller fel? Vart firar vi? Hos mig - ensamma eller hos hans föräldrar där även hans bror med familj är (och de har barn i samma åldrar som mina)
Har sagt till min pojkvän att jag absolut inte vill vara ensammen på jul, men han har inte föreslagit något.

Han vet att jag är helt ensam från kl 13. Jag har ingen släkt i närheten. Och han är den jag älskar, den som är mig närmast. Klart det inte är idealet att träffa hans föräldrar första gången på julafton och jag kan inte kräva det av honom. Men varför lämna den man älskar ensamme på julafton...?

Fler åsikter? Jag vill verkligen inte tigga och pressa, men jag förstår ju inte hur det kommer sig att han INTE vill vara med mig? Han är över 30 år, har inga egna barn att ta hänsyn till och vi siktar på en framtid tillsammans. Känns som han sviker mig nåt hemskt!"


Kommentarer:

"I min värld - i min - finns det inte på världskartan att inte vara mesin partner. Jag säger återigen, jag kan definitivt fira med nån vän. Men alldeles självfallet vill jag hellre va med den jag älskar!"

"Han borde verkligen erbjuda att du kan följa med till hans föräldrar, eller att ni firar ihop. Särskilt om han vet att du kommer sitta ensam med barnen annars. Ruskigt dåligt av honom annars!"

"Varför bjuder han inte med dig? Eller varför frågar du inte om du kan få följa med till hans föräldrar?"

"Måste han fira jul med sina föräldrar då? Det är ju mycket smidigare om ni firar tillsammans hemma hos dig för att slippa pinsamma situationer. Föreslå att han firar jul med dig och barnen och se vad han säger.
Att bjuda in sig själv hos någon kan lätt sluta illa."

"Nej, kräva kan du ju egentligen inte. Däremot så tycker jag att han borde erbjuda dig att fira jul med honom och hans familj, eller fira själv med dig."

"Vi har två barn. Varannan jul åker vi till mina föräldrar och varannan jul till svärföräldrarna (kan tillägga att föräldraparen bor i olika länder)."

"Är det här ngt slags jävla skämt eller vad?! Killen har alltid varit jävligt snål men nu varje gång jag säger att vi ska åka och handla så börjar han protestera!! Jag tom har börjat dra mig för att fråga om vi kan åka och handla för att jag vet att det kommer att bli bråk!!
Och när vi väl är på affären tar han vagnen kör igenom hela affären till kassorna och säger -nu är vi klara! så jag får gå tillbaka och hämta en egen vagn för att plocka på det vi behöver.. Jag handlar varje dag i princip han går aldrig självmant till affären så enda sättet att få honom att vara med att betala för maten är att säga nu åker vi och handlar..
Nu bråkar han bara och vill inte åka..
Det sjuka är att det inte går att prata med honom ens. Har blivit förbannad men han bara jiddrar och spelar dum tills jag tappar lusten att prata med honom.."


Kommentarer:

"Att man som vuxen människa väntar sig att maten ska stå på bordet, utan att man själv varken betalt för den eller lagat den är skandal. Han skulle nog behöva flytta hem till mamma igen, för det är nog där han lärt sig detta.
Har han bott själv någon gång eller flyttade han direkt hemifrån mamma till dig? Säg till honom att packa väskan och dra ikväll. Inget skit att ha."

"Gör slut. För att vara tillsammans med en snåljåp måste ju vara katastrof i längden."

"Kommunikation är alltid bra men den fungerar bara om BÅDA är intresserade av att kommunicera."

"Laga bara mat till dig själv. Skit i hans behov av mat. Gör en gemensam matkassa, båda lägger 1500 kr i månaden och så handlar ni för de pengarna...."

"Men alltså, är det av snålhet han inte vill handla mat? Då borde han nog söka professionell hjälp, för det låter som snålhet långt utöver vad som kan räknas som normalt."

"Men herregud. Vuxen människa med barn som inte fattar att det kostar pengar att ha mat på bordet. Vilket pucko. Säger som någon tidigare, skapa ett matkonto där ni bägge sätter in samma summa, så kvittar det ju vem som åker och handlar."

"Din kille låter bortskämd som tusan. Skulle aldrig klara av att ha ett förhållande med någon som honom!
Uppenbarligen har han ju pengar. Du kan:
- förklara för honom att om ni ska vara tillsammans så DELAR ni på de gemensamma kostnaderna, som normala människor gör (så länge båda har råd)
- skaffa er egna mat och inte äta varandras som någon slags rumskompisar (haha)
- göra slut med den egotrippade idioten"

"Mitt ex var också åt det hållet. Fin mat skulle de vara, men han ville inte bidra särskilt mycket till det. Varken att betala eller laga."

"Blir lika förvånad varje gång, varför stannar du?"

"Hans omogna sätt och sättet att hantera deras gemensamma liv är för henne kränkande - det är psykisk misshandel det han håller på med - pistol eller inte så är det misshandel."

"Psykisk misshandel... Lite! Men mest noll respekt. Jag bemötte också mitt ex ovilja att fixa mat med samma mynt o det var effektivt!"

"Hjälper han till annars där hemma? Städar, Tvättar? Fixar? Eller han är som min fd som bara sitter på soffan och pillar navelludd?"

"Till Simonson: Så du menar att det är kvinnans lott att stå för maten till hundra procent? Att åka iväg och handla, betala och laga den - glöm inte disken efter?.. och städningen?... Plocka upp skitiga kalsonger och strumpor från golvet?.. just det allt skäggstubb i vasken och på badrumsgolvet?.. Få iväg bilen på service?.. Hämta och lämna barn på dagis/skola? Fixa alla presenter till allt och alla? Medan mannen endast behöver vara hemma när han behagar, har lov att hänga på puben, med polare och spenderar alla pengar på dataspel och lämpa över allt ansvar för barn, gemensamma eller egna på kvinnan?"

"Jag tror maten är det minsta problemet! Han verkar ju inte riktigt klok! Ni har inte ens barn eller respekt för varandra så det är dags att lämna. Bättre nu än sedan faktiskt."

Fy fan vilken vidrig karlslok! Flytta hem till mamma igen för tusan.

"Usch, känner mig jätte ambivalent just nu.
Har varit ihop med sambon i lite över 5 år, har en dotter på snart 2 år tillsammans. Han gör ingenting för att hjälpa till med familjen! Han hjälper inte till i hemmet heller. Jag får laga mat, diska, städa, tvätta etc. Visst, han hjälper till att bära ned till tvättstugan om jag ber honom, men resten får jag göra. Men när det ser ut som skit här hemma så klagar han! Vi har haft många bråk när det gäller det också.

Han är nästan 30 år. Nu har han börjat plugga upp sina betyg, så han får ju CSN för heltid. Jag har sagt till honom att om han förlorar CSNet så är det skit svårt att få tillbaka det sen om han skulle vilja plugga vidare till något.
Men ändå så skiter han i skolan, han går inte upp på morgonen, han gör inte sina läxor, han blev till och med sur på MIG för att jag inte ville GÖRA en av hans läxor. Jag får leka extramamma åt honom och har sagt ett att om jag ville ha två barn så skulle jag skaffat två barn, men det verkar inte gå in hos honom.
Vi går på familjerådgivning och ska dit på fredag, han lyssnar när vi är där, men när vi kommer hem igen så är det alltid samma visa om och om igen.

Jag är vikarie inom vården och har kommit till ett ställe där jag verjligen verkligen vantrivs. Det är inom hemtjänsten och folket som jobbar där är inga trevliga att jobba med. Jag gick bredvid en dag och en kväll, dom berättade ingenting, jag fick inte prova på, enligt dom så kunde jag ingenting, dom nedvärderar, behandlar mig som ett barn (är 23 år) o.s.v. När jag skulle gå första kvällen själv då sa dom till mig att det skulle inte gå så bra för mig för att jag kan ju ingenting., finns massor att berätta, men poängen är den att jag går till ett jobb jag inte trivs alls på för familjens skull och han gör ingenting! Han sköter sig inte ens i skolan.

Jag har försökt prata med honom, jag har försökt skrika på honom, jag har försöka tjatat, omvänd psykologi, ALLT. Ingenting fungerar och om jag tjatar på honom - tjat enlig han - så är det MITT fel att han INTE sköter sig.

Usch, vet inte vad jag ska göra. Här sitter jag med en ickefungerande ekonomi, en lat karl som beter sig som en trotsig 15-åring, ett hem som ser ut som skit och en tvååring som inte är värd detta liv, utan något mycket bättre.
Men jag vet iaf inte vad jag ska göra!! Hjälp!"


Kommentarer:

"Låter fruktansvärt jobbigt och tungt. Själv är jag en ensamstående 2 barns mamma, 27 år gammal o har barn som är 4 år o 1½ år. Lämnade deras pappa för lite över ett år sedan då fick jag nog! Vi hade varit tillsammans sen jag var 20 och de senaste åren kände jag mig bara som en hushållerska och extra mamma åt honom. Han lät sitt jobb, fritidisintressen och vänner alltid gå före familjen. Vi har aldrig firat semester tillsammans, och han har aldrig velat följa med oss på någonting.

Det var jag som tog hand om barnen, lämnade och hämtade på dagis, lagade mat, diskade, tvättade, städade.. ja i princip skötte allt som rörde hushållet! Han hade bättre lön än mig, men tyckte att jag fick skylla mig själv när jag inte hade ett bättre betalt jobb. Så enligt honom skulle vi betala allt 50/50! Sen stod jag för alla barninköp...
Vi gick till familjerådgivning, och där kände jag tom hur rådgivaren fick ta djupa antetag ibland, för det gick liksom inte fram att vi skulle vara en familj...

Fick nog sen, efter flera års kämpande. För det bara var jag som skulle måsta ändra på mig enligt honom. Och nu lite över ett år senare trivs jag med mitt liv. Visst har det varit tungt att vara själv, men jag har sluppit att irritera mig på hans beteende och uppförande!"

"Man dumpar honom och lever livet.
Slösa inte bort ditt värdefulla liv på någon som inte ens respekterar dig. Du vet vad du får om du fortsätter vara med honom. Han kommer aldrig att ändras. Är han verkligen värd det? Du kommer ju att bli bitter om du fortsätter såhär.
Det finns så många män därute som skulle behandla dig bättre. Nöj dig inte med sämre!"

"Jag tycker att du och ditt barn är värd ett bättre liv! Herregud, du är ju bara 23 år, och ska väl inte behöva vara hans hushållerska?! Ställ ett ultimatum; antingen blir det skärpning eller så flyttar du. Nu menar jag inte att ni behöver göra slut, men tycker det verkar förjävligt om du ska bli helt slut och utbränd pga allt det här. Kan kanske vara skönare för dej ifall ni bor ensamma, annars måste han ju bättra sig."

"Håller helt med!
Tänk också på vad du ger ert barn för värderingar om du låter honom behandla dig (och barnet) så här."

"Jag har alltid fått hjälp av min man. Han har aldrig ställt krav på mig. Blir alltid lika förvånad när jag läser trådar som denna =(. Hur står folk ut?! Jag måste ha världens finaste man. Han gör allt och mer där till, ändå jobbar han heltid. Då jag var mammaledig gjorde han väldigt mkt. Oavsett om du eller han är hemma, så måste man ju hjälpa till med hem och barn, trots att man jobbar. Kvinnan är ju inte ledig när hon är mammaledig!"

"Alla pengar är våra pengar. Hade sambon inte haft samma åsikt så hade vi inte varit tillsammans överhuvudtaget."

"Om man lever tillsammans, kan jag inte förstå hur man kan ha delad ekonomi eller varianter av det. Tycker det är ett själviskt och konstigt sätt att leva, om man som sambo eller gift (med eller utan barn) inte delar sin inkomst med den man älskar."

"Det handlar om att se sig som en familj, och inte två inneboende i samma lägenhet."

"Vi har gemensam ekonomi oavsett våra inkomster. Vi är gifta och därför är man försörjningsskyldig mot varandra...."

"Alla pengar går in på ett konto, därifrån dras alla räkningar, sparande osv. Sedan lever vi på de andra pengarna. Maken tjänar mer än dubbelt mot för vad jag tjänar."

"Allt som kommer in är våra gemensamma pengar.
Just nu pluggar jag utan CSN, och min man jobbar. Givetvis får han stå för allt, även mina "onödiga" inköp. På samma sätt var det när han pluggade och jag jobbade, då köpte jag en lägenhet, som nu är vår gemensamma utan att han lagt ine en enda krona."

"Vi delar på precis allt, skulder och inkomster oavsett vems namn det står i, vi är ju en familj.
För ett tag sedan var det jag som tjänade mer, nu tjänar sambon något mer men alla våra inkomster och utgifter är gemensamma!"

"Tanken är väl ändå att båda parter i ett förhållande ska ha lika levnadsvillkor. Jag tycker att gemensam ekonomi är ett tydligt tecken på att man anser att man har ett stabilt förhållande, och att man inser att man under olika perioder i livet kommer att dra in olika mycket pengar till familjekassan. Den som tjänar mest betalar givetvis mest!"

"Vi har alltid gjort som så att den som har mest pengar betalar. En period hade jag inkomst men inte han och då betalade jag nu har jag ingen inkomst och då betalar han. När jag var föräldraledig betalade han alla räkningar och jag betalade det mesta av maten. När vi köper saker så betalar den som vill, det faller sig alltid naturligt.
Allt mitt är hans och allt hans är mitt."

"Eftersom vi har barn, lgh, hund och bil och hela jäkla kittet tillsammans så har vi även ekonomin tillsammans. Fattar inte alls varför man inte delar på det. Vi har dock var sitt konto men det är ett ständigt flyttande av pengar från mannens konto till mitt. Jag brukar jag säga att jag har flyttat över pengar men jag frågar ju inte innan jag gör det utan det är mer info så han inte tror att pengarna helt plötsligt är borta "

"Vi har ett gemensamt konto där alla pengar går in, löner, FK, barnbidrag, skatteåterbäring ETC. Dvs Allt. Därifrån betalar vi alla räkningar, sätter undan till gemensamt sparande etc och lever gemensamt upp resten."

"Vi delar på alla pengar och båda har lika mycket till gång till alla pengar."