Vad gör man åt en karl som bara tänker på sig själv?
"Usch, känner mig jätte ambivalent just nu.
Har varit ihop med sambon i lite över 5 år, har en dotter på snart 2 år tillsammans. Han gör ingenting för att hjälpa till med familjen! Han hjälper inte till i hemmet heller. Jag får laga mat, diska, städa, tvätta etc. Visst, han hjälper till att bära ned till tvättstugan om jag ber honom, men resten får jag göra. Men när det ser ut som skit här hemma så klagar han! Vi har haft många bråk när det gäller det också.
Han är nästan 30 år. Nu har han börjat plugga upp sina betyg, så han får ju CSN för heltid. Jag har sagt till honom att om han förlorar CSNet så är det skit svårt att få tillbaka det sen om han skulle vilja plugga vidare till något.
Men ändå så skiter han i skolan, han går inte upp på morgonen, han gör inte sina läxor, han blev till och med sur på MIG för att jag inte ville GÖRA en av hans läxor. Jag får leka extramamma åt honom och har sagt ett att om jag ville ha två barn så skulle jag skaffat två barn, men det verkar inte gå in hos honom.
Vi går på familjerådgivning och ska dit på fredag, han lyssnar när vi är där, men när vi kommer hem igen så är det alltid samma visa om och om igen.
Jag är vikarie inom vården och har kommit till ett ställe där jag verjligen verkligen vantrivs. Det är inom hemtjänsten och folket som jobbar där är inga trevliga att jobba med. Jag gick bredvid en dag och en kväll, dom berättade ingenting, jag fick inte prova på, enligt dom så kunde jag ingenting, dom nedvärderar, behandlar mig som ett barn (är 23 år) o.s.v. När jag skulle gå första kvällen själv då sa dom till mig att det skulle inte gå så bra för mig för att jag kan ju ingenting., finns massor att berätta, men poängen är den att jag går till ett jobb jag inte trivs alls på för familjens skull och han gör ingenting! Han sköter sig inte ens i skolan.
Jag har försökt prata med honom, jag har försökt skrika på honom, jag har försöka tjatat, omvänd psykologi, ALLT. Ingenting fungerar och om jag tjatar på honom - tjat enlig han - så är det MITT fel att han INTE sköter sig.
Usch, vet inte vad jag ska göra. Här sitter jag med en ickefungerande ekonomi, en lat karl som beter sig som en trotsig 15-åring, ett hem som ser ut som skit och en tvååring som inte är värd detta liv, utan något mycket bättre.
Men jag vet iaf inte vad jag ska göra!! Hjälp!"
Kommentarer:
"Låter fruktansvärt jobbigt och tungt. Själv är jag en ensamstående 2 barns mamma, 27 år gammal o har barn som är 4 år o 1½ år. Lämnade deras pappa för lite över ett år sedan då fick jag nog! Vi hade varit tillsammans sen jag var 20 och de senaste åren kände jag mig bara som en hushållerska och extra mamma åt honom. Han lät sitt jobb, fritidisintressen och vänner alltid gå före familjen. Vi har aldrig firat semester tillsammans, och han har aldrig velat följa med oss på någonting.
Det var jag som tog hand om barnen, lämnade och hämtade på dagis, lagade mat, diskade, tvättade, städade.. ja i princip skötte allt som rörde hushållet! Han hade bättre lön än mig, men tyckte att jag fick skylla mig själv när jag inte hade ett bättre betalt jobb. Så enligt honom skulle vi betala allt 50/50! Sen stod jag för alla barninköp...
Vi gick till familjerådgivning, och där kände jag tom hur rådgivaren fick ta djupa antetag ibland, för det gick liksom inte fram att vi skulle vara en familj...
Fick nog sen, efter flera års kämpande. För det bara var jag som skulle måsta ändra på mig enligt honom. Och nu lite över ett år senare trivs jag med mitt liv. Visst har det varit tungt att vara själv, men jag har sluppit att irritera mig på hans beteende och uppförande!"
"Man dumpar honom och lever livet.
Slösa inte bort ditt värdefulla liv på någon som inte ens respekterar dig. Du vet vad du får om du fortsätter vara med honom. Han kommer aldrig att ändras. Är han verkligen värd det? Du kommer ju att bli bitter om du fortsätter såhär.
Det finns så många män därute som skulle behandla dig bättre. Nöj dig inte med sämre!"
"Jag tycker att du och ditt barn är värd ett bättre liv! Herregud, du är ju bara 23 år, och ska väl inte behöva vara hans hushållerska?! Ställ ett ultimatum; antingen blir det skärpning eller så flyttar du. Nu menar jag inte att ni behöver göra slut, men tycker det verkar förjävligt om du ska bli helt slut och utbränd pga allt det här. Kan kanske vara skönare för dej ifall ni bor ensamma, annars måste han ju bättra sig."
"Håller helt med!
Tänk också på vad du ger ert barn för värderingar om du låter honom behandla dig (och barnet) så här."
Har varit ihop med sambon i lite över 5 år, har en dotter på snart 2 år tillsammans. Han gör ingenting för att hjälpa till med familjen! Han hjälper inte till i hemmet heller. Jag får laga mat, diska, städa, tvätta etc. Visst, han hjälper till att bära ned till tvättstugan om jag ber honom, men resten får jag göra. Men när det ser ut som skit här hemma så klagar han! Vi har haft många bråk när det gäller det också.
Han är nästan 30 år. Nu har han börjat plugga upp sina betyg, så han får ju CSN för heltid. Jag har sagt till honom att om han förlorar CSNet så är det skit svårt att få tillbaka det sen om han skulle vilja plugga vidare till något.
Men ändå så skiter han i skolan, han går inte upp på morgonen, han gör inte sina läxor, han blev till och med sur på MIG för att jag inte ville GÖRA en av hans läxor. Jag får leka extramamma åt honom och har sagt ett att om jag ville ha två barn så skulle jag skaffat två barn, men det verkar inte gå in hos honom.
Vi går på familjerådgivning och ska dit på fredag, han lyssnar när vi är där, men när vi kommer hem igen så är det alltid samma visa om och om igen.
Jag är vikarie inom vården och har kommit till ett ställe där jag verjligen verkligen vantrivs. Det är inom hemtjänsten och folket som jobbar där är inga trevliga att jobba med. Jag gick bredvid en dag och en kväll, dom berättade ingenting, jag fick inte prova på, enligt dom så kunde jag ingenting, dom nedvärderar, behandlar mig som ett barn (är 23 år) o.s.v. När jag skulle gå första kvällen själv då sa dom till mig att det skulle inte gå så bra för mig för att jag kan ju ingenting., finns massor att berätta, men poängen är den att jag går till ett jobb jag inte trivs alls på för familjens skull och han gör ingenting! Han sköter sig inte ens i skolan.
Jag har försökt prata med honom, jag har försökt skrika på honom, jag har försöka tjatat, omvänd psykologi, ALLT. Ingenting fungerar och om jag tjatar på honom - tjat enlig han - så är det MITT fel att han INTE sköter sig.
Usch, vet inte vad jag ska göra. Här sitter jag med en ickefungerande ekonomi, en lat karl som beter sig som en trotsig 15-åring, ett hem som ser ut som skit och en tvååring som inte är värd detta liv, utan något mycket bättre.
Men jag vet iaf inte vad jag ska göra!! Hjälp!"
Kommentarer:
"Låter fruktansvärt jobbigt och tungt. Själv är jag en ensamstående 2 barns mamma, 27 år gammal o har barn som är 4 år o 1½ år. Lämnade deras pappa för lite över ett år sedan då fick jag nog! Vi hade varit tillsammans sen jag var 20 och de senaste åren kände jag mig bara som en hushållerska och extra mamma åt honom. Han lät sitt jobb, fritidisintressen och vänner alltid gå före familjen. Vi har aldrig firat semester tillsammans, och han har aldrig velat följa med oss på någonting.
Det var jag som tog hand om barnen, lämnade och hämtade på dagis, lagade mat, diskade, tvättade, städade.. ja i princip skötte allt som rörde hushållet! Han hade bättre lön än mig, men tyckte att jag fick skylla mig själv när jag inte hade ett bättre betalt jobb. Så enligt honom skulle vi betala allt 50/50! Sen stod jag för alla barninköp...
Vi gick till familjerådgivning, och där kände jag tom hur rådgivaren fick ta djupa antetag ibland, för det gick liksom inte fram att vi skulle vara en familj...
Fick nog sen, efter flera års kämpande. För det bara var jag som skulle måsta ändra på mig enligt honom. Och nu lite över ett år senare trivs jag med mitt liv. Visst har det varit tungt att vara själv, men jag har sluppit att irritera mig på hans beteende och uppförande!"
"Man dumpar honom och lever livet.
Slösa inte bort ditt värdefulla liv på någon som inte ens respekterar dig. Du vet vad du får om du fortsätter vara med honom. Han kommer aldrig att ändras. Är han verkligen värd det? Du kommer ju att bli bitter om du fortsätter såhär.
Det finns så många män därute som skulle behandla dig bättre. Nöj dig inte med sämre!"
"Jag tycker att du och ditt barn är värd ett bättre liv! Herregud, du är ju bara 23 år, och ska väl inte behöva vara hans hushållerska?! Ställ ett ultimatum; antingen blir det skärpning eller så flyttar du. Nu menar jag inte att ni behöver göra slut, men tycker det verkar förjävligt om du ska bli helt slut och utbränd pga allt det här. Kan kanske vara skönare för dej ifall ni bor ensamma, annars måste han ju bättra sig."
"Håller helt med!
Tänk också på vad du ger ert barn för värderingar om du låter honom behandla dig (och barnet) så här."
Kommentarer
Trackback
