En jobbig tvååring på födelsedagsfirande
"Min son är normalt en väldigt aktiv kille, och gillar när det händer saker. Men han kan mycket väl sitta still och leka med sina leksaker i långa stunder om han känner för det. Hemma är det bara jag och sonen, ibland hans pappa som inte bor hos oss och även jobbar utomlands. Han träffar sin mormor minst en gång i veckan, men i övrigt umgås vi inte så mycket med släktingar eller vänner. Andra barn träffar han mest på dagis och på lekplatserna.
Sonen är två år och tre månader gammal, och igår var vi samlade hos hans mormor för att fira en släktings födelsedag. Vi och ungefär tio andra släktingar.
Han började testa gränser redan på förmiddagen, genom att springa och gräva i mormors rabatter. Hans Mormor och jag är vana vid gränstestandet, och vi tog gång efter gång bort honom ur rabatten och sade STOPP och förklarade med lätta ord att det var fel att göra så.
Bort mot eftermiddagen när våra släktingar (alla som nu har egna tonåringar (alltså har haft småbarn) varav vissa tonåringar var med) började anlända stirrade min son upp sig ytterligare. Han var förstås jätteglad över att få träffa alla människor och ville leka med alla, hela tiden, vilket inte alla släktingar var så glada över. Han sprang runt på tomten och fortsatte med sitt gränstestande genom att kasta stenar och gräva i jorden, skrika och busa, och slutade förstås inte vid första eller femte tillsägelse. Men vilken gränstestande tvååring gör det?
Det var väl okej medan vi var ute. Jag fick bara höra ett par kommentarer om att han var väldigt aktiv och tydligen inte kunde sitta still, att han var vild och oregerlig. Men jag stod ut. När vi vid 19-tiden gick in i det lilla huset bestående av två rum och kök blev det dock för mycket för mig. Det var trångt och min son var itne ett dugg lugnare. Han ville fortsätta leka och busa, hjälpa till med kaffekopparna och tallrikarna som skulle dukas fram, men ingen ville leka eller låta honom hjälpa till. Han for fram och tillbaka i rummet, och upp och ner i soffan. Han satt ett par sekunder, sen tröttnade han. Tallriken blev kladdig av tårtan och då ville han torka den med en servett vilket innebar att han välte hela sin tallrik. När han skulle gå från soffan ut på golvet råkade han dra sin filt i en annan tallrik med tårta och han snubblade över ett par fötter och slog sig och skrek.
Hela tiden blev jag översållad med högljudda kommentarer från en 17årig systerdotter:
"Han är helt omöjlig"
"Mina barn ska minsann vara väluppfostrade och sitta still och vara tysta"
"Fan vad han är ouppfostrad"
"Kan den jävla ungen sluta"
"Han är ju dum"
"Han är helt sjuk i huvudet"
"Han måste ha DAMP"
Hennes föräldrar, min syster med man, satt precis bredvid och sa inte ett ord. Jag blev bara argare och argare. Tillslut tog jag min son, sa Hejdå och gick hem. Det är INGET fel på min son. Måhända att han var lite stirrig igår, men det är inte så konstigt när han träffar på 10 släktingar som vi bara träffar ett par gånger om året. Och ja, han är väldigt aktiv och har svårt för att vara i ro med mycket folk runtomkring sig. Något han ska få lite extra hjälp med på dagis till hösten. Men att gå så långt som mina släktingar igår, och speciellt min systerdotter. Nej, det kan jag inte acceptera.
Jag är så besviken och ledsen på mina släktingar som hela tiden klankade ner på min son. Jag förstår inte hur man kan göra så!? Har de inget vett i huvudet?"
Jag håller med i dessa kommentarer:
Om de stannar när 2 åringen välter tårttallrikar, skriker och stör alla andra större delen av dagen så får nog ts acceptera att andra säger ifrån!
Jag kan förstå att hon sa så. Ditt barn verkar ouppfostrat. Finns inget jobbigare än ungar som ska ta över hela showen och skrika, gapa, hoppa, skutta runt, ta i allt, lägga sig i och ha sönder saker. Riva i rabatter och kasta stenar?! Skämtar du? Skulle be dig gå hem med din son om jag hade dig och ditt barn som gäst.
Sen när är andras barn någon annans bekymmer än föräldrarnas? Om man har barn vet man även att en 17 åring exploderar i frustration efter flera timmars terroriserande. Jag anser att ts skulle haft hyfs nog att ta undan ungen från de 20 andra i sällskapet efter en liten stund. Inte att hon skulle ha väntat i 3.5 timmar! Jag har flera barn och jag stör mig på curlingmorsor som tror det skadar ungarna att få lära sig att uppföra sig bland andra.
Jag hade också blivit galen om jag var tvingad att umgås med en unge som höll på sådär. Det är DITT ansvar att se till att han lugnar ner sig. Jag hatar morsor som lite lamt och slappt med ett illa dolt léende "säger till" barnet att de ska sluta. DU är mamma, DU ska se till att han slutar. Tycker synd om de andra gästerna som blev överröstade av din son hela tiden.
Så man är oartig om man kräver att folk ska hålla koll på sina ungar? Och det finns inget alternativ mellan att sitta still på soffan och bete sig som en liten djävul? Om någon hade haft med en sådan unge som i TS hemma hos mig och haft samma attityd som TS och vissa andra i tråden, hade vederbörande åkt ut så det visslade om det!
@ Anonym - Eh, du ser ingen skillnad mellan ett barn som river i porslin, kastar sten, springer i blomrabatter, med ett barn som har svårt att sitta still? Kan man inte hantera situationen tar man barnet därifrån och låter det inte löpa amok.
Jag häpnar över att så många tycks anse på fullt allvar att det är helt ok att en unge beter sig så illa som ts beskriver att hennes gjorde. Visst, de är nya små människor men de ska lära sig hur man uppför sig i världen och det är det vi föräldrar som ska lära dem. Jag hade blivit skogstokig om ett av mina barn hade uppfört sig som ts barn. Då hade jag lyft bort dem ur rummet och gått ut med dem. Till skillnad från rätt många här, anser jag inte att hela min omgivning ska behöva vare sig anpassas till mina barn, eller stå ut med att de uppför sig illa.
Tycker ts beskriver mycket bra att hon låter 2 åringen bestämma, att hon inte klarar av att gränssätta och att hon inte respekterar sin omgivning. 20 personer på liten yta i drygt 3 timmar och ts anser inte barnet var sååå besvärlig och att omgivningen borde ha lekt med hennes barn. De andra var där för att fira hennes mor... antar att ts också var det men av någon anledning verkar födelsedagsbarnet ha kommit i skymundan.
Viss tolerans är inte samma sak som att man ska behöva stå ut med en oregerlig unge under 3.5 timmars födelsedagsfirande! Något är fel om man som förälder inte kan lugna sin avkomma på den tiden.
Klart det var ungens mamma som fick en smäll på sitt ego. Hade barnet uppfattat 17 åringens kommentar och tagit illa vid sig hade det varit ett verkligt problem. Efter att ha haft en besvärlig 2 åring i centrum av firandet i flera timmar är det mer förvånande att inte fler sa ifrån.
Väl kraftigt att vräka ur sådana kommentarer om ett litet barn, men kanske bör du ts ta det som en uppmaning att fostra din son?
Varför ska de andra vuxna leka med barnet? Det uppmuntrar ju ungen till att fortsätta tillfredställa sitt uppmärksamhetsbehov. Gränsdragning kanske hade vart något för TS. Och nej, att säga till sitt barn och sen låta det upprepa exakt samma beteende, det är INTE gränsdragning.
Jag undrar mer vad det är med alla dessa nutidens mammor som inte klarar av att hantera sina barn utan låter dem härja fritt oavsett om de är i en lekpark, i kyrkan eller på ett födelsedagsfirande. Alla uppskattar inte att en snorig unge pillrar på den plockmat alla ska ta av. Alla tycker inte att det är charmigt med en unge som får trotsa timme ut och timme in utan att en förälder reser sig upp och tar bort det stackars oregerliga barnet från den, uppenbarligen för jobbiga situationen.
Systerdottern sa nog bara vad alla tänkte, eftersom ingen annan sa till henne. Hade det varit min son som for runt så hade jag försökt lugna ner honom eller åkt hem. Hade du varit min syster så hade jag bett dig lugna ner din son..
Jag har barn, tre stycken tom, och den yngsta var så vild och överallt som liten, och nej jag hade inte låtit henne bete sig så som du skriver att din son gör.
Hade det varit en barnkalas ja, men ett vuxenkalas, ja då får man se till att barnet inte stör alla andra, så enkelt är det. Oftast fick jag (eller pappan) spendera tid ute eller i ett annat rum med henne, eller ha henne i knät, eller helt enkelt stanna hemma... Bara för att man är ett barn ska man inte förstöra för alla andra.
Sonen är två år och tre månader gammal, och igår var vi samlade hos hans mormor för att fira en släktings födelsedag. Vi och ungefär tio andra släktingar.
Han började testa gränser redan på förmiddagen, genom att springa och gräva i mormors rabatter. Hans Mormor och jag är vana vid gränstestandet, och vi tog gång efter gång bort honom ur rabatten och sade STOPP och förklarade med lätta ord att det var fel att göra så.
Bort mot eftermiddagen när våra släktingar (alla som nu har egna tonåringar (alltså har haft småbarn) varav vissa tonåringar var med) började anlända stirrade min son upp sig ytterligare. Han var förstås jätteglad över att få träffa alla människor och ville leka med alla, hela tiden, vilket inte alla släktingar var så glada över. Han sprang runt på tomten och fortsatte med sitt gränstestande genom att kasta stenar och gräva i jorden, skrika och busa, och slutade förstås inte vid första eller femte tillsägelse. Men vilken gränstestande tvååring gör det?
Det var väl okej medan vi var ute. Jag fick bara höra ett par kommentarer om att han var väldigt aktiv och tydligen inte kunde sitta still, att han var vild och oregerlig. Men jag stod ut. När vi vid 19-tiden gick in i det lilla huset bestående av två rum och kök blev det dock för mycket för mig. Det var trångt och min son var itne ett dugg lugnare. Han ville fortsätta leka och busa, hjälpa till med kaffekopparna och tallrikarna som skulle dukas fram, men ingen ville leka eller låta honom hjälpa till. Han for fram och tillbaka i rummet, och upp och ner i soffan. Han satt ett par sekunder, sen tröttnade han. Tallriken blev kladdig av tårtan och då ville han torka den med en servett vilket innebar att han välte hela sin tallrik. När han skulle gå från soffan ut på golvet råkade han dra sin filt i en annan tallrik med tårta och han snubblade över ett par fötter och slog sig och skrek.
Hela tiden blev jag översållad med högljudda kommentarer från en 17årig systerdotter:
"Han är helt omöjlig"
"Mina barn ska minsann vara väluppfostrade och sitta still och vara tysta"
"Fan vad han är ouppfostrad"
"Kan den jävla ungen sluta"
"Han är ju dum"
"Han är helt sjuk i huvudet"
"Han måste ha DAMP"
Hennes föräldrar, min syster med man, satt precis bredvid och sa inte ett ord. Jag blev bara argare och argare. Tillslut tog jag min son, sa Hejdå och gick hem. Det är INGET fel på min son. Måhända att han var lite stirrig igår, men det är inte så konstigt när han träffar på 10 släktingar som vi bara träffar ett par gånger om året. Och ja, han är väldigt aktiv och har svårt för att vara i ro med mycket folk runtomkring sig. Något han ska få lite extra hjälp med på dagis till hösten. Men att gå så långt som mina släktingar igår, och speciellt min systerdotter. Nej, det kan jag inte acceptera.
Jag är så besviken och ledsen på mina släktingar som hela tiden klankade ner på min son. Jag förstår inte hur man kan göra så!? Har de inget vett i huvudet?"
Jag håller med i dessa kommentarer:
Om de stannar när 2 åringen välter tårttallrikar, skriker och stör alla andra större delen av dagen så får nog ts acceptera att andra säger ifrån!
Jag kan förstå att hon sa så. Ditt barn verkar ouppfostrat. Finns inget jobbigare än ungar som ska ta över hela showen och skrika, gapa, hoppa, skutta runt, ta i allt, lägga sig i och ha sönder saker. Riva i rabatter och kasta stenar?! Skämtar du? Skulle be dig gå hem med din son om jag hade dig och ditt barn som gäst.
Sen när är andras barn någon annans bekymmer än föräldrarnas? Om man har barn vet man även att en 17 åring exploderar i frustration efter flera timmars terroriserande. Jag anser att ts skulle haft hyfs nog att ta undan ungen från de 20 andra i sällskapet efter en liten stund. Inte att hon skulle ha väntat i 3.5 timmar! Jag har flera barn och jag stör mig på curlingmorsor som tror det skadar ungarna att få lära sig att uppföra sig bland andra.
Jag hade också blivit galen om jag var tvingad att umgås med en unge som höll på sådär. Det är DITT ansvar att se till att han lugnar ner sig. Jag hatar morsor som lite lamt och slappt med ett illa dolt léende "säger till" barnet att de ska sluta. DU är mamma, DU ska se till att han slutar. Tycker synd om de andra gästerna som blev överröstade av din son hela tiden.
Så man är oartig om man kräver att folk ska hålla koll på sina ungar? Och det finns inget alternativ mellan att sitta still på soffan och bete sig som en liten djävul? Om någon hade haft med en sådan unge som i TS hemma hos mig och haft samma attityd som TS och vissa andra i tråden, hade vederbörande åkt ut så det visslade om det!
@ Anonym - Eh, du ser ingen skillnad mellan ett barn som river i porslin, kastar sten, springer i blomrabatter, med ett barn som har svårt att sitta still? Kan man inte hantera situationen tar man barnet därifrån och låter det inte löpa amok.
Jag häpnar över att så många tycks anse på fullt allvar att det är helt ok att en unge beter sig så illa som ts beskriver att hennes gjorde. Visst, de är nya små människor men de ska lära sig hur man uppför sig i världen och det är det vi föräldrar som ska lära dem. Jag hade blivit skogstokig om ett av mina barn hade uppfört sig som ts barn. Då hade jag lyft bort dem ur rummet och gått ut med dem. Till skillnad från rätt många här, anser jag inte att hela min omgivning ska behöva vare sig anpassas till mina barn, eller stå ut med att de uppför sig illa.
Tycker ts beskriver mycket bra att hon låter 2 åringen bestämma, att hon inte klarar av att gränssätta och att hon inte respekterar sin omgivning. 20 personer på liten yta i drygt 3 timmar och ts anser inte barnet var sååå besvärlig och att omgivningen borde ha lekt med hennes barn. De andra var där för att fira hennes mor... antar att ts också var det men av någon anledning verkar födelsedagsbarnet ha kommit i skymundan.
Viss tolerans är inte samma sak som att man ska behöva stå ut med en oregerlig unge under 3.5 timmars födelsedagsfirande! Något är fel om man som förälder inte kan lugna sin avkomma på den tiden.
Klart det var ungens mamma som fick en smäll på sitt ego. Hade barnet uppfattat 17 åringens kommentar och tagit illa vid sig hade det varit ett verkligt problem. Efter att ha haft en besvärlig 2 åring i centrum av firandet i flera timmar är det mer förvånande att inte fler sa ifrån.
Väl kraftigt att vräka ur sådana kommentarer om ett litet barn, men kanske bör du ts ta det som en uppmaning att fostra din son?
Varför ska de andra vuxna leka med barnet? Det uppmuntrar ju ungen till att fortsätta tillfredställa sitt uppmärksamhetsbehov. Gränsdragning kanske hade vart något för TS. Och nej, att säga till sitt barn och sen låta det upprepa exakt samma beteende, det är INTE gränsdragning.
Jag undrar mer vad det är med alla dessa nutidens mammor som inte klarar av att hantera sina barn utan låter dem härja fritt oavsett om de är i en lekpark, i kyrkan eller på ett födelsedagsfirande. Alla uppskattar inte att en snorig unge pillrar på den plockmat alla ska ta av. Alla tycker inte att det är charmigt med en unge som får trotsa timme ut och timme in utan att en förälder reser sig upp och tar bort det stackars oregerliga barnet från den, uppenbarligen för jobbiga situationen.
Systerdottern sa nog bara vad alla tänkte, eftersom ingen annan sa till henne. Hade det varit min son som for runt så hade jag försökt lugna ner honom eller åkt hem. Hade du varit min syster så hade jag bett dig lugna ner din son..
Jag har barn, tre stycken tom, och den yngsta var så vild och överallt som liten, och nej jag hade inte låtit henne bete sig så som du skriver att din son gör.
Hade det varit en barnkalas ja, men ett vuxenkalas, ja då får man se till att barnet inte stör alla andra, så enkelt är det. Oftast fick jag (eller pappan) spendera tid ute eller i ett annat rum med henne, eller ha henne i knät, eller helt enkelt stanna hemma... Bara för att man är ett barn ska man inte förstöra för alla andra.
Kommentarer
Trackback
