jordbubban

Lena Borgart, ett av Västerbottens första adoptivbarn, adopterades 1972.

Lena Borgardt är adopterad från Korea. Hon tycker att hon som adopterad lever med ett ständigt utanförskap, en känsla av att hon inte riktigt passar in.

Lena Borgardt är 37 år och hon var sex månader gammal när hon kom till Umeå från Korea. Året var 1972 och det var fortfarande ovanligt med adopterade barn i Umeå. Det fanns överhuvudtaget inte många barn med annan hudfärg än vit.

Lena fick ett svenskt hem, bra föräldrar, en syster från Korea. Trots det har känslan av att det är här hon hör hemma har aldrig riktig infunnit sig. Hon vet inte varför, men tror att det kan höra ihop med att hon alltid var det annorlunda barnet.

- Jag passade aldrig riktigt in. Jag har inte blivit mobbad eller så, men det är en känsla. Jag smälter aldrig in, säger Lena Borgardt.

Hon pekar på ett vardagligt exempel. Hon arbetar på en förskola i Vindeln och har just skolat in flera mindre barn.

- Då kan jag tänka mig att barnen beskriver mig som den mörka fröken. Det är så lätt att peka ut mig, även om det inte är illvilligt, säger Lena Borgardt.

Bra liv
Hon medger att hon har ett bra liv i Sverige. Hon har familj och arbete. Lena har inte stött på några hinder på arbetsmarknaden på grund av att hon inte har svenskt utseende.

- Det är mer så att jag undrar varför jag fick jobbet. Det är det jag tänker och det kan jag inte göra något åt, säger Lena Borgardt.

Hon tycker att identitetsproblemen var som störst när hon var tonåring.
- Det var det här med killar och kläder. Hur mycket jag än ansträngde mig kunde jag inte se ut som de andra, säger Lena Borgardt.

Tankarna runt adoptionen har förändrats sedan hon fick sin son Daniel, som nu är elva år.
- För honom är jag bara mamma. Han bryr sig inte om vilket land jag kommer ifrån.

Lena Borgardt säger att hon själv inte skulle välja att adoptera, men tillägger att hon inte har behövt fundera över det alternativet.
- Det är först när man ställs inför ett sådant faktum som man på allvar kan fundera på hur man ska göra, säger Lena Borgardt.

Kerstin Eriksson