jordbubban

Yea, koreans have a history of eating dogs, but you gotta look at it in context. During and after the Korean war, Korea literally had no money for itself, and anything with 4 legs was fair game to eat. That's something Americans can't really understand, which is a large reason why koreans are frequently ridiculed for eating house pets. But it's illegal to eat dogs nowadays.

Ann-Kari och Mats Edenius har två barn, Dan 7 år och Hei-Na 4 år. Båda är adopterade från Sydkorea.

De minns tydligt dagen då de fick beskedet från adoptionsbyrån om att de skulle få ett barn. Vilka känslor det väckte, så starka känslor som bara blivande föräldrar kan känna.

Redan innan det var aktuellt att skaffa barn hade Mats ibland funderat på det här med att adoptera. Kanske inte som en altruistisk tanke utan mer av bara nyfikenhet.

 

När det sedan började "krångla till sig" och adoption började framstå som ett mer realistiskt alternativ började Mats undersöka vad det fanns för vägar att gå.

 

När sedan planerna på adoption blev mer konkreta var det Adoptionscentrum som kom på tapeten.

 

Det var den organisationen de hört mest om med förmedling till flest länder. För Ann-Kari och Mats del var det aldrig egentligen fråga om att välja land, även om Ann-Kari först haft tankar om att adoptera från Colombia.

 

- Man ställs genast inför en hel del val, som begränsar valet av land. Vår ålder, utbildning, att vi var gifta och medlemmar i en kyrka var egenskaper som var viktiga för Sydkoreas ställningstagande till oss som adoptivföräldrar. Efter val av land land ställdes vi inför nya val som till exempel önskad ålder på barnet och om man kan tänka sig att adoptera ett barn med handikapp, säger Ann-Kari.

 

Adoptionscentrum har som policy att man inte får välja kön, för att adoptionen i det avseendet ska likna en vanlig födsel. Det kan kanske verka ologiskt med tanke på alla andra val som ska göras.

 

För Ann-Kari kändes det viktigt att inte få vänta för länge.

 

- Vi hade väntat tillräckligt. Bland annat därför föll valet på Sydkorea, som är ett välorganiserat land där man har lång erfarenhet av adoptioner.

Äntligen

Efter utredning och en hel del pappersexercis, som tog cirka fyra månader, kom så beskedet om att Ann-Kari och Mats skulle få en liten pojke. Båda minns de det väldigt starkt, meddelandet som fanns på telefonsvararen, när de kom hem från semestern.

 

- Jag kom precis ihåg platsen där vi stod. Det var fantastiskt vilka känslor det väckte.

 

Jag är helt övertygad om att det skapar samma förväntningar på det barn man vet att man ska få som det biologiska väntade barnet.

 

Man ställer sig genast frågor som; hur kommer barnet att se ut, hur kommer det att vara? säger Mats.

 

Dagen efter beskedet från Adoptionscentrum kom ett brev med bilder på Dan, ett hälsointyg samt lite information om de biologiska föräldrarna.

 

En del felöversättningar gör att Ann-Kari och Mats valt att inte lägga alltför stark tonvikt vid allt som står. Men det är ändå ett viktigt dokument för barnen.

 

- Våra barn ska få de här breven när de fyller 18 år. Vi har valt att vänta till dess eftersom de här breven innehåller en del, både positiv och negativ information, som man kanske inte är beredd att hantera förrän man blivit lite äldre, menar Ann-Kari.

 

- Däremot har vi berättat allt som står i breven för våra barn. Det ska få sin historia från början till slut. Som en vaccination för framtiden.

Nyfiken omgivning

Framförallt är det viktigt att kunna sin historia när frågor börjar komma från omgivningen.

 

- Om något barn på dagis frågar: "Är hon inte din riktiga mamma?", ska våra barn kunna svara: "Jo, hon är min riktiga mamma. Jag har inte legat i hennes mage, men hon är min riktiga mamma.", säger Ann-Kari.

 

När deras dotter var med första gången på dagis, då Ann-Kari skulle hämta Dan, fick hon frågan av ett litet gäng barn som med knubbiga fingrar pekade på Hei-Na: "Har hon legat i din mage?"

 

- Jag kände att nu måste jag verkligen samla kraft för att ge barnen en riktig föreläsning. "Hon kom med flygplan", började jag. "Jaha", sa de och vips var de iväg och lekte igen.

 

Så var det med det. Svaren behöver ibland inte vara mer komplicerade bara de är raka och sanna.

Olika åldrar

Ann-Kari och Mats hämtade sin son när han bara var tre månader gammal. Han har aldrig haft några problem att anpassa sig eller knyta an till sina föräldrar. Med dottern Hei-Na var det lite besvärligare.

 

På grund av några nya kvoteringsregler kunde Ann-Kari och Mats inte få hem henne förrän hon var sju månader. Hon hade då hunnit ta in mycket av omvärlden, kände igen det koreanska språket och hade knutit an till sin fostermamma.

 

- Det tog längre tid för henne att knyta an till oss. Vi hade köpt band med koreanska sånger som vi spelade, då brukade hon skina upp. Visst kände vi en viss oro i början, men idag är hon som vilken unge som helst, berättar Mats.

 

Ursprungslandet vill ofta följa upp hur det går för barnet i det nya landet. De vill därför ha en rapport om barnets utveckling och anpassning till sin nya familj och miljö. Ann-Kari och Mats tycker inte att det har känts som ett intrång i deras föräldraskap att behöva göra dessa rapporter om sina barn.

 

- Jag känner en sådan oerhörd tacksamhet över mina barn. Det är faktiskt någon som har avstått de här barnen. Vilket oerhört svårt beslut det måste ha varit, men vilken gåva och lycka för oss. Om de i det andra landet kan få något av att jag skickar ett brev eller ett kort så är jag jätteglad för det. Vi vill dela den glädje vi känner över våra barn med deras biologiska föräldrar, säger Ann-Kari.  


Författare
Gisela Zeime (tryggabarn.nu)